Uppsalaläkaren hemkommen från Ukraina: "Jobbigt att se"

När UNT träffar Peter Moberger en solig förmiddag vid Fyrisån, nedanför Akademiska sjukhuset, har han precis kommit tillbaka från Ukraina. Han jobbar som kirurg på Västerås sjukhus sedan några år.

– Jag arbetar med ett forskningsprojekt och eftersom jag bor i Uppsala så sitter jag på Ackis ibland, säger han.

Peter Moberger har arbetat för Läkare utan gränser sedan 2004 som kirurg och allmänläkare i Sudan, Somalia, Sydsudan, Centralafrikanska republiken, Kongo-Kinshasa och Irak. Han deltog även i Läkare utan gränsers insats i Liberia under det stora ebolautbrottet 2014-2015. År 2020 tillträdde han som ordförande för Läkare utan gränser i Sverige. 

När kriser bryter ut gäller det för Peter att vara beredd på att bli utsänd – väskan och passet bör ligga nära till hands.

– Man brukar få några dagar på sig att fundera, men som regel är det ganska kort betänketid, säger han.

I slutet av mars, några veckor efter att kriget brutit ut i Ukraina, ringde telefonen. Det blev bestämt att Peter skulle åka ner till Lviv för Läkare utan gränsers räkning.

– Det var mycket logistik som skulle till så det tog ett tag innan allt klaffade. Vi reste först ner till Polen, sedan tog vi oss över gränsen därifrån och in i Ukraina, berättar han.

Väl på plats i Lviv sökte han upp en ukrainsk brännskadeenhet för att diskutera vilken typ av hjälp som skulle samordnas.

– Det är alltid olika vad som behövs i ett krisdrabbat område. Ukraina har ju till exempel väldigt avancerad sjukvård och det finns många bra läkare där, till skillnad från fattigare länder, säger han.

Peter utförde därför inte arbete som kirurg under den cirka två veckor långa vistelsen, eftersom behovet av sjukvårdsmaterial och andra resurser var större.

– Båda parter var väldigt överens om vad som behövdes och vad vi kunde hjälpa till med, säger han.

Staden som Peter befann sig i, Lviv, är en av de städer i Ukraina som klarat sig förhållandevis bra, jämfört med till exempel Mariupol eller Charkiv. Men kriget är närvarande ändå.

– Det är verkligen fruktansvärt det som händer där just nu. Många i Ukraina lider av svåra brännskador. Det är väldigt jobbigt att se, och det kräver också mycket resurser som läkemedel och bandage. Sådant hjälper vi till med, säger han.

Hur är det att befinna sig mitt i ett krig?

– Det är klart att man blir starkt berörd, men jag kan inte bli rädd. Skulle jag bli rädd så finns risken att jag fattar fel beslut. Sedan har ju jag den tryggheten med en organisation i ryggen som skulle hämta mig om det blev farligt.

Var det något du såg i Ukraina som berörde dig?

– Ja, många saker. Men en specifik händelse berörde mig lite extra: En mamma lagade mat åt sin sexåriga son när bomberna föll över staden, vilket resulterade i att det kokande vattnet spilldes ut över barnet som blev allvarligt brännskadat. Det var verkligen hemskt.

Vad skulle du säga är det jobbigaste som du fått möta?

– Det är nog när barn blir drabbade. På min första resa till Sudan mötte jag många barn som lever med svält. Det blev tydligt hur orättvist livet kan vara, att alla inte har samma rättigheter.

Vad motiverar dig?

– Att kunna göra skillnad. Det är nog det som är hela drivkraften, att faktiskt kunna hjälpa människor.