Så bemöter de ansvariga kritiken:”Svårt att säga om patientsäkerheten är hotad”
Politiker och ansvariga på Akademiska sjukhuset ljuger. Patientsäkerheten är hotad varje dag. Det menar undersköterskan Gry Östling som inte orkade mer och hoppade av drömjobbet på akuten efter tolv år.
Hon berättar om ambulanser som fastnar vid akutintaget.
– Ambulanspersonalen måste rapportera patienterna de har med sig innan de kan åka. De ska max behöva vänta i tio minuter för att rapportera. Men det kan få vänta i 45 minuter för att ingen har tid att möta dem. Ambulansen blir stående och kan tvingas tacka nej även till de allra allvarligaste larmen, säger Gry Östling.
Ambulansens larm kan klickas bort om det inte går att åka ut på dem. Då ska en annan ambulans rycka ut i stället. Men det händer att larmet kommer tillbaka. Då har ingen haft möjlighet att åka ut.
Gry Östling berättar om infektionsmottagningen som stänger klockan 19. Patienterna som är kvar rullas till akuten för fortsatt behandling under natten.
– Det kan handla om patienter med allvarliga diarréer som plötsligt hamnar i korridoren hos oss och tvingas ligga bredvid äldre multisjuka patienter. Egna rum finns inte och inga egna toaletter. Patienter med diarré delar toalett med andra patienter som är där av helt andra skäl.
Hon beskriver en svårlöst vårdsituation med äldre patienter sida vid sida med infektionspatienter.
– Vi kan inte slutenvård, vi kan akutsjukvård, säger Gry Östling.
Hon berättar om avdelningar som inte vill ta emot patienter trots läkarbedömningen att de ska dit.
– Jag kommer ihåg att vi var en undersköterska och en sjuksköterska med ansvar för 24 patienter och sen ringer en avdelning med fyra patienter på samma personalstyrka och säger att de inte kan ta emot en patient för att denne är orolig. Jag svarade att patienten inte är orolig längre, men avdelningen tar inte emot. Det trots att läkaren bestämt att patienten ska dit.
Menar du att avdelningar säger nej till patienter?
– Absolut. Patienterna får inte vara för jobbiga, inte för tunga och inte sitta i rullstol. Det är helt annorlunda än mot när jag började jobba på avdelning. Då gjorde vi allt för att fylla platserna, vi tävlade till och med. Det var bra för oss och patienterna och vi blev tidigt klara under kvällen och kunde arbeta med dem vi hade.
Hon skakar på huvudet när hon beskriver ansvariga på sjukhuset.
– Sängarna i korridorerna är uppradade på morgonen, patienter jag träffade på mitt förra dagpass är kvar när jag kommer nästa dag. Men trots det står ansvariga där och säger att allt är lugnt, att patientsäkerheten inte är hotad. De ljuger. Den är hotad. Men de tycker att de kan säga så tills någon dör.
Helena Wengström Nymark är tillbaka på akuten på Akademiska sjukhuset i Uppsala sedan ett och ett halvt år efter en sejour på motsvarande mottagning i Västerås.
– Det är helt annorlunda där. De är bekymrade när patienterna tvingas vara kvar på akuten i två-tre timmar, men på Akademiska är en del kvar i över ett dygn, berättar hon.
Helena Wengström Nymark är tillbaka från semestern, men önskar ibland att hon redan hade sagt upp sig. Samtidigt känner hon sig motiverad att fortsätta.
På frågan varför hon känner att hon vill sluta svarar hon kort:
– Jag orkar inte mer.
De sitter ofta i krismöten på akuten för att hitta en lösning på det allt tuffare arbetet. Men problemet ligger inte primärt på akuten, utan på avdelningarna, menar hon.
– Det är problem med flödet. Vi får in patienterna, akutbehandlar dem och sedan ska de vidare till avdelning, men ingen kan ta emot dem. I stället ligger de kvar på akuten fast de behöver den vård som finns på avdelningarna.
Helena Wengström Nymark tar flera exempel.
– Det var en äldre man som anlände med ambulans för akut buksmärta med tydliga tecken på tarmvred, vilket verifierades med röntgen. Det är ett farligt tillstånd för vem som helst, men främst för äldre. Patienten har ont och måste övervakas. Mannen anlände på eftermiddagen ena dagen och låg kvar i korridoren på akuten när jag kom dagen efter. Hans utmattade blick har förföljt mig. Han behövde lugn och ro vilket inte går att få i korridoren på akuten och han behövde övervakas på grund av risk för vätskerubbningar och syrebrist i tarmen. Det kan inte garanteras om man ligger kvar hos oss.
Tarmvredet kan stoppa blodtillförseln. Det leder till syrebrist och då börjar tarmen dö. Får patienten ingen vård dör patienten.
För undersköterskan Emil Lindberg är akuten på Akademiska sjukhuset ett slagfält.
– Det är massor av patienter i korridoren och när jag akut springer och hämtar ett läkemedel sträcker sig patienter ibland efter mig och ropar på hjälp. Men jag kan inte stanna, jag hinner inte och då skäms jag, säger han.
Emil Lindberg berättar hur de hanterade en medvetslös patient vars luftväg behövde säkras. På akuten finns begränsade möjligheter att övervaka medvetslösa patienter under längre tid. En läkare kan intubera en medvetslös patient; ett rör förs då ned i halsen så att luftvägen inte stängs. I regel ska en sådan patient till en avdelning där patienten får rätt vård.
– Vi har våra rutiner, sätter nålar, kollar andningen och vi larmar intensivvårdsavdelningen. Men de svarade att det inte är någon idé att de kommer och intuberar, de har ändå inga vårdplatser.
Vid ett annat tillfälle kom en intoxpatient in. Intox innebär att patienten har tagit en överdos av läkemedel, droger eller alkohol.
– Vi gjorde vårt jobb och gjorde oss redo för transport. Beskedet blev att vi skulle vänta och se i 30 minuter. Vi tittade på varandra och förstod nästan inte. Akuten är ingen övervakningsavdelning, vi arbetar med akutsjukvård.
På akuten är det undersköterskorna som ansvarar för anhörigsamtalen.
– Under utbildningen lär vi oss ingenting om att möta anhöriga och på akuten får vi en timmes introduktion. Under sommaren kan vikarier få ansvaret att möta föräldrar som precis förlorat sitt barn. Att sitta med den sorgen, det är svårt, säger Emil Lindberg.
– Vi är inte ens utbildade för att hantera våra egna reaktioner efter ett sådant möte, säger han.
Enligt Lindberg tar akuten emot 52 000 personer per år fast kapaciteten är 37 000.
– Ventilationen är inte ens dimensionerad för alla. Just nu kan vi inte ens ha våra ordinarie kläder för att de tror att det kan vara mögel i klädförrådet. I stället tvingas vi har gröna papperskläder och vi blir svettiga.
Anette Nilsson och Ulla Ekström är sjuksköterskor med ledaransvar. Men de har sagt upp sig. Arbetet är ohållbart. Varken lokaler, personalstyrka eller vårdplatser räcker för vårdbehovet, tycker de.
– Jag älskar mitt arbete, man vet aldrig vad som kommer att hända. Det är spännande och vi räddar liv, säger Anette Nilsson.
Hon öser beröm över sina medarbetare och de närmaste cheferna.
– De gör allt. Men vi har tio-tjugo patienter kvar hos oss efter en dag, så var det inte tidigare. Nu finns inga vårdplatser på de avdelningar dit vi behöver skicka patienterna. Där finns inte tillräckligt med personal, säger Anette Nilsson.
Varför uppstår problemet?
– Det är som att ledningen plötsligt står handfallen när alla semesteransökningar kommer in i maj. Resultatet blir att personalen inte räcker och vårdavdelningar tvingas stänga. Hur kan det vara tillåtet att dra ned på antalet vårdplatser? frågar sig Ulla Ekström.
Enligt sjuksköterskorna är det personalbristen som leder till vårdplatsbristen som i sin tur leder till att det blir stockning på akuten.
– Allvarligt sjuka patienter kommer inte härifrån, de blir kvar, säger Anette Nilsson.
För få tvingas göra för mycket. På akutrummen tas patienter in med blodförgiftning eller benbrott efter bilolyckor. Rummen blir snabbt fulla eftersom patienterna inte kommer iväg till avdelningarna. Samtidigt kommer nya allvarligt sjuka patienter in.
– Plötsligt kommer ett barn in med andningsbesvär. Vi tvingas lämna våra patienter på akutrummen, säger Anette Nilsson.
– Vi har inget val. Kommer det ett barn med andningsbesvär måste vi springa till barnet.
– När vi lämnar patienter är det klart att det uppstår risker, säger Anette Nilsson.
Hon berättar om en patient som kommer in från en olycka med en allvarlig lårbensfraktur. Patienten blev kvar ett dygn på akuten för att det inte finns plats på avdelningen.
– Det är inte bra för patienten och dessutom får vi ju ingen återhämtning, säger Ulla Ekström.
De ser ofta är att patienter med stort vårdbehov på grund av allvarliga symtom prioriteras ned på grund av plats- och personalbrist. En patient kan behöva övervakas åtta gånger per dygn, men övervakas bara fyra gånger för att rätt vårdplats inte finns.
– Hur kan man inte tycka att patientsäkerheten är hotad när belastningen är så stor, säger Ulla Ekström.
– Jag skriver avvikelserapporter varje pass, men ofta blir svaret "ingen åtgärd". Klart man tröttnar på att rapportera, säger Anette Nilsson.
De frågar sig vad det finns för plan ifall något större skulle hända en av de kvällar då det redan är överfullt både på sjukhuset.
– Om det skulle bli en riktigt stor olycka, ja då vet jag inte hur det skulle gå. Då undrar jag vad ledningen skulle säga, säger Anette Nilsson.
Helena Wengström Nymark betonar att alla gör allt de kan för att lösa uppgifterna på akuten. Besvikelsen riktar hon mot politiker och ledning. Hon kan inte tro att de riktigt förstår hur illa läget är.
– Politiker och ledning är inte medvetna om vår omsorgskänsla och kollegiala lojalitet som faktiskt upprätthåller akutsjukvården i Uppsala. Jag har jobbat med akutsjukvård sedan 2005, hur kan förutsättningarna bara bli sämre trots allt jag har hört om långsiktighet?, säger hon.
Alla UNT har talat med är överens om att ledningen behöver ta tag i situationen, att drastiska förändringar behöver göras här och nu.
– Jag kände mig stolt över att gå till jobbet och jag stannade efter mitt pass om jag såg att det behövdes. I dag skäms jag för vården, säger undersköterskan Gry Östling.