"Uppsala hamn har blivit otrygg", säger Gunnar Andersson. Han vaktar M/S Sunbeam dygnet runt och dottern Nora 1 år är med.
Forskningsfartyget M/S Sunbeam ligger just nu några dagar i hemmahamnen Uppsala. Den 24 meter långa segelskutan i trä, en engelsk kutter, drar blickarna till sig från förbipasserande längs ån. Och det är meningen. När forskningen ligger nere förvandlas skeppet till en turistmagnet och ett välkommet inslag i hamnbilden. På lördag 18 maj ska det bli seglats ut på Ekoln för de som anmält sig.
Men det kan snart vara sista gången Sunbeam syns i Uppsala hamn. Otryggheten och den planerade spårvägsbron vid Ultuna kan bli dödsstöten.
Skepparen Gunnar Andersson vankar av och an med dottern Nora, 1 år, i en sele på magen. Hon sover tryggt med huvudet på pappas bröstkorg.
Sunbeam med besättning kommer stanna i Uppsala till 26 maj, sen bär det av tillbaka till Beckholmen på Djurgården i Stockholm där fartyget hyrt in sig nu mera.
– Uppsala är vår hemmahamn. Men vi är här allt kortare perioder nu, eftersom vi måste vaka över båten dygnet runt. 2018 hade vi flera inbrott i båten och fick ägna mer tid åt att städa efter tjuvarna än att rusta båten som vi tänkt, säger han.
Kommunen har beslutat sig för att satsa på hamnområdet för att göra det mer tillgängligt för allmänheten, och i den vevan fasa ut husbåtar och andra permanenta inslag. Men det hyllas inte av alla. Till kritikerna sällar sig även Gunnar Andersson.
– Otryggheten ökar när husbåtarna försvinner, de som bor här året om har ju koll på vad som händer. Finns de inte kvar är det ju fritt fram för tjuvarna, säger han.
Skepparen Gunnar Andersson, med dottern Nora 1 år, huserar på M/S Sunbeam. Han vill gärna se en levande hamn och tycker att husbåtarna hör till den bilden.
Gunnar Andersson ser fler orosmoment i framtiden. Den planerade spårvägsbron vid Ultuna är ett osäkerhetsmoment eftersom man ännu inte vet hur hög den kommer bli. Det lutar åt någonstans mellan 12 och 16 meter.
– I så fall kommer Sunbeam helt enkelt inte in till Uppsala längre. Utan toppmasten är båten 16 meter hög och då får vi stanna utanför Fyrisån. Kanske kunde man önska sig en större brygga ute vid Skarholmen istället, funderar han.
Gunnar Andersson har noterat att flera hamnar än Uppsala driver bort de fasta hyresgästerna.
– Det har blivit lite av en trend. Men då blir det svårt för historiska fartyg att hitta en plats att vara på och ägna sig åt underhåll. Vi är ett fint inslag i hamnen sommartid, men man kan ju fråga sig varifrån vi ska komma i framtiden – om vi inte får ligga vid kaj någonstans, säger han.
Samuel Öberg, Emilie och Thomas (som inte vill ha med sina efternamn), har alla bott i Pråm 1820, som varit en del av Uppsalas hamn sedan 1987.
En bit bort från Sunbeams kajplats ligger Pråm 1820, ett kulturhistoriskt inslag i hamnmiljön sedan 1987, då ägaren Thomas (som inte vill ha efternamnet med) flyttade den ombyggda pråmen till Uppsala. Här har han bott med familjen och sedan en tid bor ett av barnen i båten.
– Husbåtarna är definitivt en del av en levande hamn, kommunen tänker fel på den punkten. Det mesta av framtidsplanerna är annars bra, hop on hop off-båtar, kanotuthyrning och gästplatser, yes! Men några bostadsbåtar borde också få vara kvar, annars blir det rätt dött här vintertid, säger Thomas.
Emilie som vuxit upp på båten håller med sin pappa.
– Hamnen skulle förlora på att vi försvann, och vi tar verkligen inte upp särskilt mycket plats, säger hen.
Pråm 1820 är en kulturpärla, enligt ägarna den sista som finns kvar av de lastpråmar som gick under benämningen Göteborgsladorna.
Samuel Öberg har också bott på husbåten. Han berättar om en vinterkväll då han hittade en full student som fallit i Fyrisån.
– Han höll sig krampaktigt i iskanten, vi ringde räddningstjänsten som drog upp honom. Ett tydligt bevis för att tryggheten ökar med permanentboende i hamnen, säger han.