Omkring 75 procent av alla hemmasittare har en npf-diagnos (som adhd eller autism). Och närmare hälften av eleverna med npf får inte gymnasiebehörighet.
Maria har ännu inte vågat berätta för sin dotter att specialpedagogen måste sluta. Dottern, som går i en kommunal högstadieskola i Uppsala, är redan nu bara i skolan halva tiden.
– Specialpedagogen är en person som hon litar på och som betytt mycket för att hon alls ska gå till skolan. Nu är jag rädd att hon ska bli hemmasittare på heltid, säger Maria.
Maria har två tonårsbarn, som bägge har autism och adhd. Båda har avskytt skolan från första dagen.
– Jag tänker att det beror på skolans svårigheter att möta deras behov. Dessutom kräver dagens läroplan att man är bra på just sådant som de med autism och adhd har svårt för, som att kunna organisera sitt arbete själv och förstå dolda budskap i en text.
"Dagens läroplan kräver att man är bra på just sådant som de med autism och adhd har svårt för. Att då säga upp den personal som sitter på avgörande lösningar för de här barnen känns oerhört sorgligt", säger mamman Maria.
Enligt skollagen har elever som riskerar att inte nå kunskapsmålen rätt till extra anpassningar eller särskilt stöd. Samtidigt visar en svensk studie att närmare hälften av alla barn med npf-diagnos (exempelvis adhd eller autism) går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet.
– Om inte det är diskriminering av funktionsnedsatta barn, vad är det då? Våra barn har ju också rätt till utbildning. Det har länge varit dåligt och nu med nedskärningarna blir det ännu värre. Det här är en tickade bomb, säger Maria.
Vad skulle dina barn behöva?
– Min dotter hade behövt färre elever i klassen – kanske drygt 20 som det var när man själv var barn – och en lugnare och mer förutsägbar miljö. Grejen är att det skulle också elever utan en npf-diagnos må bra av.
– Min son däremot hade behövt gå i resursskola, men där har det inte funnits plats. Nu är han hemmasittare på heltid.
Jessicas dotter får inte det stöd hon har rätt till, vilket gör Jessica bedrövad. "Jag vill ju bara att min dotter ska ha de bästa möjligheterna att nå kunskapskraven."
En annan förälder i Uppsala som oroar sig över skolornas dåliga ekonomi är Jessica. Hennes dotter går i ettan i en mindre kommunal lågstadieskola. Dottern har adhd och autism och behöver enligt den utredning som gjorts hjälp i alla moment i skolan. Men det har skolan inte råd med.
– Hon har en specialpedagog en halvtimme två gånger i veckan samt en lista med anpassningar. Det är långt ifrån den nivå av stöd hon bör få enligt utredningen. Men rektorn säger att mer stöd är omöjligt eftersom skolan inte har pengar, säger Jessica.
Situationen gör Jessica förtvivlad.
– Nu funderar vi på om det finns andra skolor som kan ge henne rätt stöd. Jag vill ju bara att min dotter ska ha de bästa möjligheterna att nå kunskapskraven.
Enligt den utredning som gjorts av Jessicas dotter behöver hon hjälp i alla moment i skolan. Men det har skolan inte råd med.
Jessicas dotter ska få göra ytterligare en utredning, och om det visar sig att hon har en intellektuell funktionsnedsättning har hon rätt till särskola. Det finns också särskilda så kallade resursenheter, där eleverna får mer stöd men där det är svårt att få plats. Jessica är inte säker på vad som vore bäst för dottern.
– Jag skulle önska att skolorna byggde upp elevhälsoteam som kan se vilka barn som behöver mer stöd. För alla barn mår inte bra av att skickas till en specialskola. Min dotter är social och det känns viktigt att det finns andra hon kan interagera med.
Jessica är en av de föräldrar i Uppsala som kämpar för mer stöd i skolan för sitt barn.
Maria tror inte att utomstående förstår hur mycket tid och kraft hon i alla år lagt på att försöka få barnen till skolan och för att de ska få den hjälp de behöver.
– Många tänker nog att det är väl bara att få dit dem. Men jag tror att jag talar för alla npf-föräldrar när jag säger att man kämpar otroligt mycket. Belastningen är enorm.
Maria och Jessica heter egentligen något annat. De vill vara anonyma av hänsyn till sina barn.