Ja, vad ska man säga? Att jag blev grundlurad, antar jag.
När jag besökte Knutbyförsamlingen tio år efter det där osannolika morddramat för att göra ett reportage slogs jag direkt av hur trevligt de hade det. Under gudstjänsten – en blandning av popkonsert, David Lettermanshow och predikan – skrattades och sjöngs det. Barnen sprang under glada tjut och jagade varandra. Folk kramades. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det inte är konstigt att den som är det minsta sökande efter ett större sammanhang kan vilja bli en del av detta.
Efter gudstjänsten kom församlingsmedlemmarna fram till mig. De skakade hand, ville berätta om hur bra de hade det i dag. Om den fantastiska gemenskapen där man blir sedd som människa. Om harmonin i församlingen. Om att äntligen ha hittat hem. Om att ha lämnat allt det jobbiga bakom sig.
Jag intervjuade också en av dem som nu står åtalade: pastorn Peter Gembäck. Också han kändes trevlig och genomärlig.
Men det fanns även då röster som sa något annat om församlingen. Bara några dagar tidigare hade den kristna tidningen "Dagen" haft ett stort reportage om att församlingen fortfarande styrdes med järnhand och var att likna med en sekt där medlemmarnas privatliv kontrollerades hårt.
Det hela var minst sagt förvirrande. Jag ringde och pratade med reportern till reportaget och han höll med; den bild som medlemmarna målade upp var den totala motsatsen till den som avhoppade gav.
Enligt åtalet som lämnades in på onsdagen ska sammanlagt åtta personer i församlingen ha utsatts för misshandel, olaga tvång och sexuellt utnyttjande. Detta under samma period som jag besökte församlingen och allt tycktes vara en idyll.
Blev jag grundlurad? Lurade dessa människor sig själva? Eller fanns det de som inte var utsatta i den sjuka miljö som nu har offentliggjorts? Kanske får vi svaren när mediehysterin nu återigen har nått Knutby.
LÄS REPORTAGEN FRÅN 2014: