Eduardo höll aldrig på med droger, det var kampsport som var hans grej, och han använde sin kunskap om hur man slåss för att hota och försvara sig.
– Allt gick åt helvete när gangsterrappen kom till Fittja. Det var i början på 1990-talet och gängen var väldigt lokala då, inte som nu.
Eduardo som egentligen heter något annat, sitter på Espresso House vid Forumgallerian och berättar om när hans barndom tog slut och ersattes av en identitet som ärendepojke. Han beställer en vaniljlatte och hänger skinnjackan över stolen.
– Jag var mobbad från att jag började skolan till slutet på högstadiet för jag var kort och knubbig. När jag var tio år började jag med kampsport och så kom en dag när en av mina mobbare tryckte upp mig mot en vägg och tog stryptag på mig. Då slog jag för första gången tillbaka och då hade jag så mycket inom mig att det blev hårt.
Fram till dess hade Fittja varit en dröm. Emil i Lönneberga, bad och kojor. Eduardos familj som flytt Pinochets Chile och kom till Sverige när Eduardo var åtta månader, var vana vid ett hårt samhälle.
– Pappa var så fattig att han åt mat ur soporna när han var barn och det var inget ovanligt att folk gick omkring öppet med kniv.
I tonåren blev Eduardo kompis med ett gäng från Latinamerika. De målade graffiti, dansade breakdans och lyssnade på hiphop.
– Fittjaboys stod i centrum och markerade revir, så där förstod man att man inte skulle hänga. Alla visste att de hade våldskapital. De kunde åka förbi och skjuta in i ett hus eller en bil, men de sköt för att markera revir – inte som nu för att döda.
På en fest när Eduardo var 15 år kom en äldre kille fram till honom och hans kompisar och beordrade dem att börja sälja droger åt deras gäng.
Han tycker att han nu är skyldig att ge något tillbaka till det samhälle som han en gång svikit, och vill gå tillbaka och jobba i skolan för att förebygga rekrytering till kriminalitet.
– Jag klev fram och sa nej, det är inte vår grej. Han smällde då till mig och jag slog tillbaka och råkade slå ut en tand på honom. Det slutade med att mina polare tog in mig till akuten.
Nästa gång Eduardo träffade killen med tanden kom en annan kille ur samma gäng och tog kontakt med Eduardo.
– Han sa: "Du är tuff, du kommer att få göra andra grejer när vi påminner dig". Jag sa visst bara vårt gäng får lugn och ro. Det var så jag blev deras ärendepojke.
Eduardo berättar om sitt nya oavlönade arbete som gick ut på att han gick runt och "påminde" olika personer om att de var skyldig gänget pengar.
– Man spanade runt och tog reda på information om dem. Sedan närmade man sig och påminde dem om att de hade familj, att jag visste var deras barn gick i förskolan och sådana saker. Man hotade men gjorde inget. Då betalade folk.
I Uppsala hittade Eduardo en fristad från sitt förflutna. Efter explosionen i slutet av september bestämde han sig för att börja jobba mot gängen.
I början kändes det inget. Eduardo fick lugn och ro samtidigt som han blev duktig på sitt jobb som ärendepojke. Han började också skipa rättvisa på egen hand i samhället. Bland annat var det en tjejkompis som berättade att hon hade blivit våldtagen, efter det misshandlade han killen som hon sa hade gjort det. Våldet kulminerade en kväll när han och några kompisar skulle göra sällskap till tunnelbanan efter en fest.
– Då dök plötsligt killen jag slagit av tanden på två år tidigare upp i min ögonvrå. Han var hög och hans blick var fylld av hat. Jag trodde att han hade förbud att röra mig men jag åkte på en rejäl smäll på ögat. Jag hade en kniv i fickan och när han inte slutade slå drog jag fram kniven. Han dog inte men det blev blodigt. Från det här ögonblicket ändrades mitt liv.
När polisen kom och knackade på hemma hos hans föräldrar nästa dag erkände Eduardo allt. Han satt häktad och genomgick olika förhör i tre veckor. Under tiden omringade gänget som den knivskurne killen tillhörde Eduardos hus. Det gick så långt att föräldrarna bestämde sig för att flytta till en annan del av Stockholm. Eduardo dömdes för misshandel och när han till slut fick träffa sin pappa hade han bestämt sig.
Eduardo som egentligen heter något annat flyttade till Uppsala för snart sju år sedan, efter att ha bott i Chile i 20 år.
– Jag sa att jag ville flytta. Jag vågade inte vara kvar i Sverige. Pappa sa att det var sista gången han hjälpte mig, och så fixade han flygbiljetter och boende hos en släkting i Chile.
Historien upprepar sig. Familjen till 14-åringen som blev skjuten av misstag i Gottsunda på midsommarafton har flyttat från Uppsala. Och på flera skolor i Uppsala gapar bänkarna tomma. Familjer uppges ha lämnat landet på grund av det dödliga våldet.
Eduardo blev kvar i Chile i över 20 år. Han läste på universitetet, träffade sin fru och fick två barn. Det förflutna var bortsuddat. Men även i Chile gjorde sig våldet bland barn och unga påmint.
– Jag jobbade som idrottslärare ett tag i en klass med utsatta barn. Så var inte Philipe där en dag. Han har blivit skjuten berättade kompisarna. Han var 10 år och det var ingen på skolan som fick kristerapi, det var bara att fortsätta jobba.
Så kom längtan tillbaka till Sverige för cirka åtta år sedan.
Tidigt på morgonen den 28 september drabbades flera radhus av en explositon i Fullerö utanför Uppsala. 24-åriga Soha Saad träffades drabbades och dog strax efteråt.
– Jag fick flytta före min familj för att de skulle få uppehållstillstånd. Jag bodde först i Brandbergen i Stockholm där min farbror hade en lägenhet. Men det dröjde inte mer än några veckor innan jag blev igenkänd av killar från förr. Jag såg skräcken i deras ögon och då bestämde jag att här kan inte jag bo. Jag vill inte vara förknippad med det där jag gjorde för 25 år sedan.
Det var när han skulle lämna ett paket från sin mamma till en bekant i Uppsala som han bestämde sig att det var här han skulle bo. En vacker universitetsstad där han kunde vara anonym. Han flyttade till Uppsala med sin familj och startade ett nytt liv. Med det eskalerande våldet i Uppsala har han börjat tänka mycket kring vad han själv kan göra för samhället.
– Sprängningen i Fullerö fick mig att inse att jag måste ge tillbaka. Nu jobbar jag med träning men jag är utbildad idrottslärare så jag måste tillbaka till skolan igen. Det går att hjälpa folk som har ena foten i gängen. Barn i utsatta områden måste behandlas som människor och inte som utsatta.
Han menar att det är dags att fler börjar göra något för att plocka upp de unga som ligger i riskzonen. Polisen och socialtjänsten kan inte göra allt.
– Hur kan folk bara fortsätta sina liv? Vad gick den där 14-åringen som hittades död i skogen i Upplands Bro igenom innan han miste livet? Den där skräcken måste vi prata om. De flesta vet inte hur det är att vara rädd på riktigt och vad det kan få en att göra. Jag har både känt skräck och spridit skräck. Mycket av det kan jag inte ens berätta för min son. Nu är han 14 år.
– Vissa gånger blir jag rädd att det förflutna ska komma ikapp. Men då påminner jag mig att jag måste vara smartare, antingen springa snabbare eller gömma mig bättre.