Ann-Christine Dahlén och Madeleine Eriksson från Uppsala Kommun arbetar båda för att minska hemlösheten i Uppsala. "Men människorna i hemlöshet måste också vilja ta sig ur", understryker Ann-Christine Dahlén.
Personer som saknar egen eller hyrd bostad och som inte bor i långvariga inneboendeförhållanden räknas som hemlösa. De som inte har tak över huvudet klassas som akut hemlösa.
– Det är den gruppen som Uppsala kommun främst arbetar med, säger Ann-Christine Dahlén, avdelningschef och ytterst ansvarig för kommunens härbärge.
Madeleine Eriksson, enhetschef för socialförvaltningen i Uppsala kommun, menar att det är en heterogen grupp som är hemlösa i Uppsala.
– Oftast har de en väldigt blandad bakgrund. Det personerna har gemensamt är att de lider av någon form av psykisk ohälsa eller drogproblematik där många har farit riktigt illa.
Hemlösheten i Uppsala är högt prioriterat inom kommunpolitiken. På kommunens härbärge kan hemlösa män kan få stöd och husrum för natten. För kvinnor finns samma hjälp på Sagahemmet.
Kommunen har även återupptagit konceptet Bostad först tillsammans med Stadsmissionen. Där får personer i akut hemlöshet möjlighet att söka bostad även om de inte är helt drogfria.
Var personer i hemlöshet sover om nätterna ser olika ut. Det kan vara i garage, trappuppgångar, hos någon kompis eller i en skogsdunge. Men kommunen beskriver att deras härbärge sällan är fullt. Huruvida det kommer sig är svårt att svara på, menar Madeleine Eriksson.
– Jag vet inte varför det är så, det finns nog flera svar. En del vill inte ha kontakt med myndigheter och går helt under radarn. Sen vet vi såklart att det är ingen som vill vara hemlös, men situationen för många är tuff på olika sätt.
Ann-Christine Dahlén fyller i:
– Det kan också bero på att man mår så pass dåligt att du inte klarar av omständigheterna i ett härbärge, som att dela rum till exempel.
Kommunpolitiken i Uppsala har hemlöshet som en hög prioritering, ändå är kommunens härbärge sällan fullt.
Vad kan allmänheten göra för hemlösa?
– Man kan bidra med det man vill vare sig det är pengar, kläder, mat eller julklappar till barn. Det handlar om ren medmänsklighet. Jag skulle vända mig till verksamma organisationer och fråga vad man kan bistå med, säger Ann-Christine Dahlén.
Båda understryker sedermera att människorna i hemlöshet måste vilja ta sig ur för att kunna bli hjälpta.
– Vi gör så gott jobb vi kan, men vi kan säkert göra mer. En del är inte förtjusta i myndigheter och då måste vi finnas där. Det handlar om att ta kontakt och börja prata om hur läget ser ut, men det tar ofta tid att få ett sådant förtroende för oss, säger Madeleine Eriksson.