Susanne Fredrikson-Huldtgren har varit vid sin son Carls grav nästan varje dag sedan han dog.
Det har snart gått två år och fem månader sedan 16-åriga Carl Fredrikson mördades av en 17-åring i en dispyt i Björklinge.
Fredagen den 10 januari hade en kompis ringt och bett Carl om hjälp. Carl kom till platsen där två av hans kompisar och en 17-åring från samma område befann sig. 17-åringen drog en kniv och hotade Carls båda kompisar. När Carl försökte stoppa honom uppstod ett tumult och 17-åringen högg Carl med kniven.
Kniven hamnade i Carls hjärta.
Hans mamma Susanne Fredrikson-Huldtgren, som då förlorade sitt yngsta barn, har varit vid Carls grav nästan varje dag sedan dess.
– Jag går dit och pratar med honom, då blir jag lugn i själen. Jag berättar om dagen och hur mycket jag saknar honom. Jag hoppas han har det bra där han är.
– Ibland jag pratar jag inte alls. Då är jag bara tyst.
Efter att Carl dog samlade vuxna i hans närhet och hans bästa vänner in pengar till en minnesfond. Hösten 2020 överlämnades pengarna till Carls familj. En del av pengarna gick till det som varit Carls stora intresse, en Lan-kväll, en datorspelstävling för barn mellan 12 och 16 år som arrangerades hösten 2021.
– Carl och en kompis skulle arrangera ett Lan för Björklingeborna och hade allt klart med kommunen, men så hände det här. Så i höstas anordnade Björklingeskolan ett och vi sponsrade med 10 000 kronor, säger mamma Susanne Fredrikson-Huldtgren.
Resten av pengarna går nu till en minnesplats för Carl intill hans grav. Det är en stenbänk där det står ingraverat: "Alltid älskad. Alltid saknad. Aldrig glömd". Inuti ett hjärta står också: "Till minne av vår vän Carl Fredrikson".
– Carl var ju en otrolig kamrat som ställde upp jämt. Han månade om allt och alla och mycket om sin familj, säger Susanne Fredrikson-Huldtgren.
Minnesplatsen vid Carl Fredriksons grav har nu försetts med en stenbänk där hans namn och minnesord är ingraverade.
Att bänken nu står där tycker hon är både jobbigt och fint.
– Det är ens son som det görs en minnesbänk till, så ska det inte vara. Vi har får lära oss att leva med sorgen, men den går aldrig över.
Hon fortsätter:
– Jag är oerhört tacksam att jag har två barn som lever. Men hela mitt liv har rasat.
I år skulle Carl ha tagit studenten om han hade levt och Susanne och Carls pappa Niclas skulle ha planerat hans firande.
– Det är jobbigt nu. Hans gamla klass har bjudit in oss till sitt utspring men det fixar vi inte. Det skulle ju ha varit Carls student.