Carl var ett stort AIK-fan. Vid minnesplatsen har någon lagt en laghalsduk.
LÅNGLÄSNING
“Det ligger en knivhuggen kille på min altan!”
Mannen som ringer 112 satt och spelade gitarr i vardagsrummet när han hörde ett kraftigt dunkande på radhusets ytterdörr. En sekund senare dök en skepnad upp i kvällsmörkret utanför köksfönstret och bankade på rutan för att sedan dråsa ihop på altanen.
På trätrallen ligger nu en pojke med blicken vänd mot himlen, till synes okontaktbar. “Släpp inte taget”, skriker hans kompis som kämpar med hjärt- och lungräddning.
Det är fredag den 10 januari 2020. Pojken heter Carl Fredrikson och är 16 år gammal.
En halvmil bort sitter Carls mamma Susanne Elowson och tittar på På spåret. Det har inte ens gått en timme sedan hon och sonen talade med varandra i telefon, om en resa till Sälen som Carl ville göra. Susanne kunde då berätta att hon fixat transporten. "Vi hörs", sa de. När de lagt på fortsatte sonen att kolla på Youtube hemma hos sin pappa.
I tv-rutan tar laget i första klass hem en överlägsen seger. I mobilen ser Susanne en Facebookuppdatering om en knivskärning i Björklinge. Tanken att hennes barn skulle vara inblandat slår henne inte ens.
Det ska dröja ytterligare en och en halv timme innan hennes värld rasar samman. Då ringer Carls storebror och skriker: "Carl är knivhuggen, du måste åka till akuten!”
Susanne får skjuts av en granne, men de hinner bara till rondellen i Björklinge innan telefonen ringer på nytt. Nu får hon beskedet som ingen förälder ska behöva höra. Hennes yngste son är död.
– Jag slog händerna i instrumentpanelen och skrek: Nej, nej, nej.
Hur kunde en 16-åring mista livet på en kall radhusaltan, en helt vanlig fredagskväll i Björklinge? Svaret handlar om ungdomars olösta konflikter och om en rad olyckliga omständigheter.
Vi börjar med att backa bandet en aning, till en halvtimme före knivhugget.
I samma radhusområde där Carl snart kommer att dö har 17-årige David precis stängt ytterdörren bakom sig. Till sin pappa har han sagt att han ska köpa drickyoghurt, men det är inte sant.
Han är arg och orolig, han vill reda ut oförrätter. Eftersom han under en längre tid har känt sig hotad tar han kniven med sig.
Under kvällen har David ringt 16 gånger till sitt ex Tilda. Han vill träffas för att prata om en konflikt de haft, men Tilda är rädd för honom och tvekar. Hon sitter på Gårn, fritidsgården i Björklinge, med sin kompis Hugo, och till slut blir det ändå så att de går och träffar David.
Lamporna från elljusspåret lyser upp skogen där de träffas, inte ens hundra meter från radhusområdet. Hugo står först gömd men kliver fram när bråket mellan David och Tilda blir hotfullt. Då har han redan ringt till sin kompis Carl.
Carl, som av många i Björklinge beskrivs som en omtänksam kille som ofta får stävja bråk, hoppar direkt in i sin mopedbil och drar till platsen. Där har David nu tagit fram kniven och hotat Tilda och Hugo. Utan att ge sig till känna tar Carl tag i David bakifrån för att stoppa honom. David försöker slå sig fri och i tumultet som uppstår hugger han Carl med kniven. Det är ett enda hugg, men det träffar rakt i hjärtat.
– Jag upplever att han tog i. Han var aggressiv, jätteaggressiv, säger Tilda senare i polisförhör.
Marken fläckas av blod när Carl springer mot radhusområdet.
När Carls mamma Susanne är framme vid akuten är resten av familjen redan där. Snart kommer också flera av Carls vänner. I rummet där Carl ligger, med kroppen täckt av en gul sjukhusfilt, får de gå in och ta farväl av honom.
Gittan Blom sitter och spelar kort med ungdomar på Gårn när hon får sms:et. Hon försöker ta in det hon läser. Carl död? Gittan har jobbat på Gårn ända sedan den byggdes för 40 år sedan och har känt Carl sedan han började komma hit på mellanstadiet. Han blev en av stamgästerna, var här minst en gång i veckan.
Klockan är kvart i elva på kvällen och ett 50-tal ungdomar är här. De spelar biljard, halvligger i sofforna, visar varandra Youtubeklipp. Gittan sitter där med mobilen i handen och inser att hon måste berätta för dem.
Hon minns den där kvällen. Med fingertopparna stryker hon hastigt bort några tårar.
– Ungdomarna skakade. Man fick ta tag i dem, hålla i dem, hjälpa dem att sätta sig. Ibland fick man springa iväg och grina lite och sedan springa tillbaka. Vi tröstade dem, sedan fick de trösta oss. Alla var ledsna och det som var så skönt var att man kunde visa det.
Gittan Blom, som jobbat på fritidsgården i 40 år, beskrivs som en trygg person med stort hjärta. Carls familj ville att begravningskaffet skulle hållas på fritidsgården eftersom det är en plats där ungdomar trivs.
Björklinge har drygt 3000 invånare. Gårn – som ligger mitt i byn, alldeles intill Björkvallsskolan och några hundra meter från kyrkan – beskrivs av många som samhällets trygga punkt. Här har generationer Björklingebor hängt som ungdomar.
När ryktet om vad som hänt spred sig strömmade folk hit. Efter ett tag var det omkring 200 personer som sörjde ihop i den lilla fritidsgårdens lokaler. Även Carls familj kom.
För 17-åriga Nova Incitis, en av Carls vänner, var det självklart att komma hit.
– Man visste att alla andra var här också. Även om det var väldigt dystert så blev det fint för vi alla höll ihop, säger hon.
18-åriga Daniella Johansson nickar.
– Stunden mellan att jag fick veta att Carl var död och fram till att jag kom hit till Gårn är helt svart, det blev liksom helt tomt i huvudet. Men jag kommer ihåg att det var skönt att komma hit och se alla människor som var här.
Gittan Blom stängde först när de sista gått hem, vid halvtre på natten.
När Gittan låser fritidsgårdens blå dörr är ryktena och spekulationerna redan i full gång på nätet och i sociala medier. Vad hade egentligen hänt, vilka är de inblandade och varför uppstod bråket?
De kommande veckorna görs tusentals inlägg. Den från början relativt svartvita bilden av vad som hänt får snart fler nyanser. För det finns en annan bild av den här historien.
– Under ett års tid har jag varit rädd att gå utanför dörren.
Orden är Davids och han säger dem till polisen, dagen efter dådet. Nu sitter han anhållen misstänkt för mord.
När han ombeds berätta vad som hänt börjar historien långt tidigare än den där kvällen i januari. Under sommaren och hösten har David varit märkbart orolig. Hemma får han ingen ro i kroppen, vankar av och an på ett sätt som han inte brukar.
Ett gäng är ute efter honom, har han berättat för sina föräldrar, men det mesta håller han inom sig och någon polisanmälan vill han inte göra. Då skulle det kanske bli värre.
Allt verkar ha börjat strax före skolavslutningen förra året. En kille ska slå ner honom, får David höra. David hotar också tillbaka: “Om ni gör något med mig så kommer något att hända din familj”, säger han vid ett tillfälle efter att några har ringt och skrikit på Snapchat och i telefon.
– Efter det gick jag inte till skolan för de här killarna bär kniv och knogjärn, berättar han för polisen.
Det här utlöser enligt David en rad händelser. Det är knivhot, sparkar och stryptag. Gäng som knackar på hemma, kastar vattenballonger på hans hus och spränger deras brevlåda. Vid några av tillfällena finns vittnen.
Ingenstans i polisutredningen pekas Carl ut som någon som trakasserat David.
Nallar, ljus och stenar med texten "vi saknar dig" ligger vid platsen där dådet skedde.
Vad konflikterna handlade om, och vem som gjort vad, är svårt att veta. Men klart är att David upplevde hela situationen som hotfull och att han beväpnade sig med en kniv.
Under hösten har också hans och Tildas relation blivit allt sämre. Han är så sällan i skolan att socialtjänsten kontaktas och planen är att han ska få gå en kurs för att hantera sin ilska. Redan får han behandling för sin adhd, och håller nu på att fasa in en ny medicin.
David säger själv i förhör att han inte vet varför det blev som det blev. Det var en reaktion på grund av de saker han varit med om innan, menar han.
– Jag ville aldrig skada honom. Jag hade aldrig någonting emot honom, jag visste inte ens att det var han vid det tillfället, säger han till polisen.
Efter dådet har Davids familj kontaktat polisen ett flertal gånger eftersom de känt sig hotade i sitt hem. Av den anledningen vill de inte heller vara med i det här reportaget.
David grips bara en halvtimme efter dådet. Den blodiga kniven hittas senare samma kväll i det frusna gräset i närheten av hans hem. Han erkänner att han har huggit Carl, men hävdar att det var i självförsvar. Den 24 mars döms han för dråp.
Båda sidor har överklagat. Försvaret vill att David ska frias, Carls familj att han ska dömas för mord. I veckan togs fallet upp i hovrätten och dom kommer den 3 juni.
Att något sånt här skulle hända i lilla Björklinge, mellan två personer i deras egen ålder, känns overkligt menar från vänster Oskar Johansson, Melvin Ehrnvall, Nova Incitis och Daniella Johansson.
Dagen efter dådet samlas 700 personer i Björklinge kyrka. Församlingen inser att kyrkans 300 platser inte kommer att räcka till begravningen.
De har rätt. När Carl begravs fredagen den 7 februari får flera hundra personer nöja sig med att följa akten ute på kyrkogården via utplacerade högtalare. Några av de ungdomar som huttrar i kylan i svarta finkläder utan jackor får låna filtar av kyrkan.
Det som Carls vän Daniella Johansson minns starkast är kistan:
– Det var så mycket blommor på den att man inte visste var man skulle lägga sin blomma för att det inte skulle rasa.
Carls grav är överöst med blommor, hjärtan och ljus.
Begravningskaffet hålls på Gårn. 250 personer tränger ihop sig längs långborden och äter smörgåsar med skagenröra. Carls favoriträtt.
– Det var Carls familj som ville ha kaffet här eftersom ungdomarna trivs här. Jag kände att det blev ett bra avslut, för vi hade ju varit med hela resan. Det var väldigt spänt innan begravningen, men sedan var det som att något släppte, säger Gittan Blom.
Vi träffar Gittan på Gårn, i rummet med rosablommiga tapeter, tillsammans med några av Carls vänner. Att något sånt här skulle kunna hända i lilla Björklinge, mellan två personer i deras egen ålder, har de fortfarande svårt att ta in. Men vinter har blivit vår och den första chocken har ersatts av en annan slags sorg.
– Jag tänker lite för mycket ibland. Jag saknar hela honom, att höra hans röst. Han var så fin, för han brydde sig. Mådde man dåligt satte han sig bredvid och verkligen lyssnade, säger Nova Incitis.
Fritidsgården, "Gårn", har genom alla år varit en trygg punkt i Björklinge. Här samlades många efter dådet för att sörja tillsammans, däribland från vänster Melvin Ehrnvall, Oskar Johansson, Nova Incitis och Daniella Johansson.
Den första tiden funderade 17-årige Oskar Johansson mycket på om han hade kunnat göra annorlunda den där kvällen.
– Tänk om man hade varit med honom, om vi hade kommit överens om att träffas här på Gårn. Det kunde ha gått på så många andra sätt, säger han.
Ryktena på nätet rycker de mest på axlarna åt. Konstaterar att det är många som är bra på att snacka och dikta ihop egna historier. Själva upplever de att samhället har blivit starkare.
– Hela Björklinge har växt. Hemköp flaggade på halv stång. Det känns som att alla funnits för varandra, säger Nova Incitis.
Carl på en resa till Malta förra året.
Det gör inte längre enbart ont att tänka på Carl. På sistone har de börjat prata om allt som var roligt med honom. Hans duracellkaninenergi, de där Hugo Boss-tofflorna och grå mjukisbyxorna han jämt hade på sig. Liksom hans ständiga omtanke.
– Han var en sån som gick fram till kompisars föräldrar på Hemköp och frågade: "hur mår du?". Hur många tonåringar gör sånt? säger Oskar Johansson.
Gittan Blom nickar och skrattar till.
– Ja, han frågade alltid ”Hur är det? Är det bra?” och kunde slå sig ner i nån av fåtöljerna där inne på kontoret för att prata en stund.
På Gittans och kollegornas skrivbord står ett fotografi av Carl. Varje dag när hon kommer till jobbet hälsar hon på honom.
Varje dag går Susanne Elowson till graven för att prata med Carl.
Den första vårgrönskan anas så smått på kyrkogården. Här vilar Carl, ännu utan gravsten men med bokstäverna CF och en grav överöst med blommor och ljus. Det är hit Susanne varje dag går för att prata med sin son.
– Jag säger att jag har det bra. Att jag saknar honom, önskar att han vore här.
Hon har svårt att hålla rösten stadig.
– Det är inte roligt att sitta och prata på en kyrkogård. Men jag har inget val.
Att vara öppna om sorgen är för Carls föräldrar ett sätt att lyfta fram och minnas vilken fin person han var. Carl har aldrig pekats ut som delaktig i någon konflikt med David. Allt han skulle göra var att hjälpa till, säger Susanne.
– Då släcktes hans liv. Och då släcktes en del av mitt liv i samma veva.
Fotnot: Reportaget bygger på intervjuer samt förundersökningen och domen i Uppsala tingsrätt. David, Tilda och Hugo heter egentligen något annat. Tilda och Hugo har inte velat låta sig intervjuas för reportaget.