Det könsneutrala pronomenet hen har under 2000-talet letat sig in i svenskan, under både protester och hyllningar. Men första gången ordet dök upp i svensk press var i UNT för 50 år sedan.
LÄS MER: Därför är vissa rädda för hen
Då skrev språkvetaren Rolf Dunås om hur opraktiskt och klumpigt det var att använda "han eller hon" eller "han/hon" när man inte visste könet på den man talade eller skrev om. Och det hela hängde samman med att kvinnorna i mitten av 1960-talet hade tagit plats i samhället – och språket – på ett annat sätt än tidigare:
"Medan man tidigare skrev t. ex. 'man ska fråga varje kund hur han vill ha det', blir det nu allt vanligare att ersätta 'han' med 'han eller hon' eller 'han/hon'. Dessa uttryckssätt måste ha ett samband med talet om könsroller. Kvinnan får inte ens språkigt underordnas mannen."
Rolf Dunås hade dock en lösning på problemet: "För egen del kan jag drömma om att man från 'han' gick ett steg framåt i vokalräckan och från 'hon' två steg tillbaka och uppfann tvåkönade ordet 'hen' med kort e. ('Hin' är ju upptaget.) Det skulle ha en intressant likhet med finskans 'hän' för 'han' eller 'hon'."
Men det var inte förrän runt 40 år senare som Rolf Dunås dröm slog in, då kom ordet som ett utmanande av könsnormen, att alla ska inrätta sig under att vara och kallas antingen man eller kvinna, han eller hon. Efter några stapplande år fick ordet ordentlig fart runt 2012.
I en intervju med UNT 26 mars 2016 svarade språkvetaren Daniel Wojahn på varför hen slagit igenom i språket:
– De senaste årens införande av ordet kommer ur aktivistiska kretsar men det har fått en språkpraktisk funktion som ersättare för hon eller han, sade han då.