– Oj så pinsamt! Det känns lite konstigt, säger Anna Lagerqvist, när UNT ringer för att gratulera till nomineringen av Läsarnas upplänning 2013.
När några rumänska romer i våras inte hade någonstans att sova kunde inte Anna Lagerqvist blunda längre. Hon bjöd in de två barnen i familjen att sova hemma hos henne några nätter.
– Jag tycker inte att det är någon konstig grej det jag har gjort. Det är ganska självklart. När man ser ett barn som lider måste man göra något, säger hon.
Efter UNT:s artikel om Anna Lagerqvist i slutet av november var det många läsare som hörde av sig till tidningen, men också till henne direkt.
– Jag har bara fått positiva reaktioner, jag fick till exempel choklad av en granne som tyckte att jag hade visat bra civilkurage. Det kändes bra, jag var lite nervös över vad grannarna skulle tycka.
Hon tror att många tänker att de vill hjälpa att det är en grundläggande känsla i människan att vilja det. Men att det helt enkelt är svårt att få till i vardagen.
– Många är medvetna om att man borde göra så här, att man känner samma sak att: de här barnen har inte käkat något i dag, jag måste se till att de får något att äta.
Hennes råd till andra är att göra vad man kan och mäktar med. Att bara ställa frågan till någon: "vad behöver du hjälp med", kan vara ett steg på vägen.
– Det är så lätt att gå förbi på gatan men när man väl börjar prata med dem ser vi likheterna och när man gör det inser man att vi sitter i samma båt.