Målningen av Erik Boëthius gjordes 1939 när Elisabeth var tre år. När den ställdes ut kom den att få namnet "Lilla klena Elisabeth".
En blond 3-årig flicka ser på oss med allvarliga blå ögon. Hon har ett hål i hjärtat som gör henne konstant trött. Hålet mellan hjärtats båda förmak som alla barn har i fosterstadiet växte aldrig ihop hos henne.
Elisabeth Stenborg är i dag 87 år och betraktar målningen av sitt 3-åriga jag som sitter på väggen i vardagsrummet i sin lägenhet på Skolgatan i Uppsala.
– Jag brukar sitta och prata med flickan i tavlan. Den målades av en konstnär i prästgården där jag växte upp och när den ställdes ut fick den namnet ”Lilla klena Elisabeth”.
Elisabeth var ”en blå bäbis”, som hon själv uttrycker det. På den tiden fanns det inget sätt att diagnosticera vad som var fel på hjärtat så hon fick bara leva med att vara väldigt trött.
– Jag var aldrig med på gymnastiken i skolan och två av mina äldre bröder bar mig ofta på sina axlar när jag inte orkade gå.
I stället för att leka och vara i rörelse blev läsning en viktig del av Elisabeths barndom och hon lärde sig läsa redan som 5-åring.
– Hjärtat gjorde ju att jag aldrig orkade vara med kompisar, och när jag började skolan blev det ju fasligt tråkigt när vi skulle lära oss läsa eftersom jag redan kunde allt.
Lägenheten på Skolgatan där Elisabeth har bott i hela sitt vuxna liv är fullproppad med det hon älskar mest - böcker.
Hon var det minsta barnet i en familj på fem syskon. Hon satt mest satt still, och för vart år som gick blev hon tröttare och tröttare.
Men en vän till familjen som var röntgenläkare hade hört talas om att det fanns nya metoder för att operera personer med medfödda hjärtfel. Han såg till att Elisabeth när hon var 17 år fick komma till Akademiska i Uppsala för att få en diagnos genom röntgen. Efter det fick hon komma till thoraxkirurgen Clarence Crafoord på Röda Korsets sjukhem i Stockholm. Clarence Crafoord hade lärt sig operationsmetoden i USA och under andra världskriget började han praktisera den framgångsrikt på svenska barn.
Elisabeth var den femte patienten som opererades. Hur det hade gått för de fyra barnen före henne visste hon inte, dessutom var operationen förenad med livsfara.
Elisabeth Stenborg var det yngsta av fem syskon och växte upp på en prästgård i samhället Stora Leverne i Vara kommun.
– På den tiden fanns inte hjärt- och lungmaskiner som pumpar runt blodet medan man opererar, utan man fick operera och hoppas att hjärtat skulle komma igång igen när operationen var klar. Crafoord berättade om risken men jag kände inte att jag hade något val att tacka nej för jag blev ju bara sämre och sämre.
För 70 år sedan, den 31 juli 1953 opererades Elisabeth Stenborg. Thoraxprofessor Clarence Crafoord gick in i hjärtat via ryggen och högg av två revben för att nå in till hjärtat vilket ledde till svåra smärtor efteråt när skelettet skulle växa ihop igen.
– Jag fick morfin var fjärde timme och jag förstår att man kan bli beroende av det, för det var så skönt när smärtan upphörde.
På den tiden fanns inget som hette rehabilitering. Utan Elisabeth låg på sjukhus i en och en halv månad och åkte sedan hem och läste andra året på gymnasiet.
Det har nu gått 70 år sedan Elisabeths hjärtoperation och hon har aldrig haft några biverkningar efter ingreppet.
Idag är situationen för personer som har hjärtfel en helt annan. Stefan James som är överläkare och professor på Akademiska sjukhuset och Uppsala universitet berättar att man opererar liknande hjärtpatienter genom att gå in via en ven i ljumsken med en kateter och föra upp en liten klaff som förs upp i hjärtats högra förmak och sedan fälls ut mellan de båda förmaken.
– Det är som ett litet paraply som förs upp till hjärtat och när det är framme fälls det ut så att det blir tätt mellan förmaken, säger Stefan James.
På Akademiska sjukhuset utförs ett 50-tal kateterbaserade förmaksoperationer om året och patienterna får bara lokalbedövning och kan åka hem efter någon dag.
– Riskerna med de här operationerna är näst intill obefintliga för annars skulle vi inte göra dem på annars friska, unga människor, säger Stefan James.
Överläkaren Stefan James berättar att på Akademiska sjukhuset gör man rutinmässigt förmaksoperationer på en timme helt utan risk för patienternas hälsa.
Högriskpatienten Elisabeth Stenborg låg så länge på sjukhuset efter operationen att musklerna i kroppen förtvinade och hon var tvungen att lära sig gå igen. Men successivt kunde hon börja leva ett aktivt liv utan att bli trött och få svårt med andningen.
Trots att sjukhusvistelsen försvårade hennes studier blev det den som bestämde hennes framtid som lektor i litteraturvetenskap.
– När jag låg där på Röda Korsets sjukhem och väntade på operationen kom personalen med en bokvagn. Jag plockade till mig några böcker på måfå varav en bok var en diktsamling av Harriet Löwenhjelm.
Hon har plockat fram diktsamlingen ur en av alla överfulla bokhyllor i lägenheten och håller en hand på den när hon berättar.
– Jag minns att jag öppnade boken utan att ha en aning om vad den skulle innehålla och så handlade den första dikten om mig.
Utan att öppna boken läser hon ur minnet:
Det var av en slump Elisabeth kom att disputera på Harriet Löwenhjelm som i sina dikter beskrev trötthet och nedstämdhet på ett sätt som gjorde att Elisabeth tyckte att det handlade om hennes eget liv.
– ’Är jag in till döden trött, ganska trött, mycket trött, sjuk och trött och ledsen’. Precis det här brukade jag senare säga till mina elever, att litteraturen kan sätta ord på känslor som vi har men som man inte kunnat formulera själv.
I över 30 år har Elisabeth Stenborg undervisat i litteraturvetenskap efter att själv ha studerat ämnet på Uppsala universitet och sedan disputerat på just Harriet Löwenhjelm.
Det har nu gått 70 år sedan hon fick sin hjärtoperation. Under en av julis sista kvällar skålade Elisabeth in jubileet med sin son Georg, hans fru Anna och två barnbarn på Le Parc, strax över gatan från huset på Skolgatan där hon bott i 60 år. Hennes hjärta är starkare än de flesta jämnårigas och förutom städhjälp som hon betalar med hjälp av rutavdraget har hon ingen hjälp med något.
Elisabeths tillsammans med sonen Georg. När hon väntade honom var läkarna oroliga för att hennes hjärta skulle påverkas negativt, men hon hade aldrig mått så bra som under graviditeten.
– När jag gick i pension ringde de från litteraturmagasinet Signum för de hade ett vikariat på några månader och undrade om jag ville skriva litteraturrecensioner på halvtid. Jag blev kvar där i 16 år, sen när jag blev 80 år tyckte jag att det kunde vara nog.
De senaste sju åren har Elisabeth helt ägnat åt att vara pensionär och farmor, men trots att hon är pigg tycker hon att det är svårt att bli gammal.
– När man är i min ålder är det många kompisar som har dött eller gått in i dimman så det blir lätt ensamt. Men det gäller att få fason på dagarna. Jag brukar läsa och skriva på förmiddagarna och promenera på eftermiddagarna.
Hon ser ut över domkyrkans torn genom fönstret i vardagsrummet där nya och gamla böcker trängs i bokhyllor och på bord. Blicken går upp mot målningen av den 3-åriga flickan med det svaga hjärtat.
– Jag brukar säga till henne att hon nog inte är så klen ändå. Att hon faktiskt klarar det mesta.