Marika Holmkvist är klädd i klänning. Det är hon nästan alltid på jobbet.
– Jag inbillar mig att det känns snällare, säger hon med ett skratt.
Marika Holmkvist är polis och jobbar sedan 2016 som barnförhörsledare och samordnare på Barnahus i Uppsala. Lokalen ligger på Kapellgärdet, några stenkast från Polishuset. Här förhörs barn och ungdomar under 18 år som utsatts för våldsbrott av en förälder eller annan närstående eller för sexualbrott. Även barn som blivit vittnen till brott kallas till Barnahus.
Det var hit som 14-åriga Alice kom efter att hon polisanmält en kille som spred fejkade nakenbilder på henne. För UNT berättade hon att miljön på Barnahus kändes lugn och trygg. Marika Holmkvist säger att man lagt ner mycket omsorg på att få lokalerna just trygga och välkomnande.
– Vi har tre olika väntrum som vi har försökt åldersanpassa, säger hon och visar oss sedan till förhörsrummet som är inrett i lugna färger, med två diskreta kameror uppsatta på väggen mittemot rummets två fåtöljer.
Barnahus har funnits sedan 2006 och är ett samarbete mellan polis, åklagare, sjukvård, bup och socialtjänst. Tanken med Barnahus är barnet ska behöva berätta sin historia så få gånger som möjligt. I rummet intill förhörsrummet kan åklagare, socialtjänst, barnets juridiska biträde och ibland den misstänktes försvarare följa förhöret på en skärm.
– Vi vill samla kompetensen runt barnet, i stället för att barnet ska behöva åka runt till olika ställen. Att behöva berätta flera gånger tröttar ut barnet plus att berättelsen påverkas en aning varje gång den måste upprepas.
Statistik från polisen visar en tydlig ökning av antalet anmälda internetrelaterade sexbrott mot barn och ungdomar i fjol. En förklaring tros vara att pandemin ökat skärmtiden. Många av brotten sker på apparna Tiktok och Snapchat och handlar ofta om en vuxen person som genom att utge sig för att vara ungdom får unga att skicka nakenbilder.
– Det är otroligt många som blir utsatta på nätet. Samtidigt kan skammen vara högre vid såna brott, eftersom en del känner det som att de själva har gjort fel vilket det såklart aldrig är. De skäms för att ha blivit lurade att skicka bilder, säger Marika Holmkvist.
Det händer att barn och ungdomar som kommer till Barnahus inte vill prata, antingen för att de kanske skäms eller för att de är rädda för följderna. I de fall där föräldrarna misstänks för misshandel eller övergrepp inser ju många barn att konsekvenserna kan blir stora.
Men de flesta barn och ungdomar som kommit hit till Barnahus vill prata. De har ju i regel redan tagit steget att berätta om sin situation för exempelvis en lärare, som då gjort en orosanmälan till socialtjänsten. När det handlar om sexualbrott är det ofta ungdomen själv eller föräldrarna som gjort en polisanmälan.
Förhörsmetoden är densamma, oavsett barnets ålder. Alla frågor ska vara öppna, aldrig ledande. Och allt ska komma från barnet.
– Det handlar mycket om att bara vara tyst, kanske driva på berättelsen med "berätta mer" eller "hur kändes det".
Är det viktigt för ett brottsoffer att få berätta om det man utsatts för?
– Det är ju alltid individuellt. Jag tror att de flesta barn och unga tycker att det är skönt att få prata ut. Men sedan finns det säkert också de som blir väldigt besvikna om förundersökningen inte leder hela vägen till åtal.