MisÀr. SÄ beskriver Kerstin den lÀgenhet dÀr hennes make Lars spenderade sin sista tid i livet.
â Det luktade sĂ„ illa av urin att vi bara vĂ€nde i dörren. NĂ€r vi kom tillbaka sĂ„g vi att det lĂ„g smutsiga kalsonger överallt och en nedkissad madrass pĂ„ balkongen.
Kerstin och Lars hade varit gifta i nÀstan 15 Är nÀr han började visa tecken pÄ demens. Det dök upp inkassokrav, han kunde plötsligt bli arg och missade att ta hunden till veterinÀren nÀr den började kissa inomhus. Varje konfrontation ledde till grÀl. En natt i januari 2019 lÀmnade han deras gemensamma bostad och flyttade till en egen lÀgenhet.
Först i december 2020 trÀffade Kerstin honom igen, dÄ pÄ Akademiska sjukhuset.
â Han var sĂ„ arg pĂ„ mig nĂ€r han flyttade och ville inte ha kontakt, men nĂ€r han hamnade pĂ„ sjukhus ropade han efter mig. Det var första gĂ„ngen nĂ„gon frĂ„n vĂ„rden tog kontakt med mig om hans tillstĂ„nd. Jag trodde att allt hade blivit bra för honom.
PÄ Akademiska konstaterade man att Lars hade spridd cancer. Personalen reagerade pÄ att han var ovÄrdad och att hans klÀder luktade illa, men riktigt hur illa det var stÀllt förstod Kerstin först nÄgra dagar senare nÀr Lars gÄtt bort och hon och hennes dotter skulle hÀmta klÀder till begravningen.
â Vi hĂ€mtade nycklarna hos hemtjĂ€nsten och fick höra att vi inte skulle bli förskrĂ€ckta nĂ€r vi kom upp i lĂ€genheten. Att den var lite spartanskt inredd men att han ville ha det sĂ„ och att det var tomt i kylskĂ„pet eftersom de portionerade ut maten. Men det var en chock att komma dit. Det tog över sorgen efter min man.
LĂS MER: Demensföreningen om hur anhöriga kan agera
Det har gÄtt nÄgra veckor sedan Lars dödsfall nÀr Kerstin och hennes dotter Maria slÀpper in UNT i lÀgenheten. DÀr finns knappt nÄgra möbler, golvet Àr smutsigt och det luktar skarpt av ammoniak. PÄ den flÀckiga sÀngen ligger ett ensamt pÄslakan, kudden saknar örngott. I ett köksskÄp stÄr matlÄdor med bÀst före-datum i oktober och i badrummet hÀnger genomsmutsiga handdukar.
I början av december hamnade Lars pÄ sjukhus, dÀr han dog nÄgra dagar senare. Men i köksskÄp och kylskÄp stÄr matlÄdor bÀst före i oktober kvar nÀr UNT besöker lÀgenheten nÄgra veckor efter hans död.
NĂ€r Lars lĂ€mnade Kerstin och flyttade ut hjĂ€lpte hennes dotter Maria honom att fixa hemtjĂ€nst och god man. Sedan i mars 2019 fick Lars hjĂ€lp med alltifrĂ„n dagliga mĂ„ltider till stĂ€dning, tvĂ€tt, inköp och lĂ€karbesök. Och kryssen i hemtjĂ€nstpĂ€rmen pĂ„ skrivbordet bekrĂ€ftar att han fĂ„tt hjĂ€lp flera gĂ„nger om dagen. ĂndĂ„ sĂ„g lĂ€genheten ut som den gör nĂ€r han hamnade pĂ„ sjukhus.
För Kerstin gÄr det inte att förstÄ varför varken hemtjÀnsten eller den gode mannen hört av sig om hans försÀmrade tillstÄnd. Trots att de var separerade var de fortfarande gifta.
â Det kan inte ha blivit sĂ„ hĂ€r illa pĂ„ nĂ„gra dagar. Han har ju bott i misĂ€r. Han skulle behövt annan hjĂ€lp för lĂ€nge sen. Varför har ingen ringt och berĂ€ttat att han blivit sĂ„ mycket sĂ€mre? Om nĂ„gon hört av sig hade jag kunnat göra nĂ„got. Nu fick jag aldrig chansen, sĂ€ger hon.
UNT har tagit del av de journaler som Kerstin och Maria fÄtt ut efter Lars död. DÀr framgÄr att Lars troligen haft frontallobsdemens, att han under hösten tappade aptiten och var under utredning för prostatacancer, men att han saknat sjukdomsinsikt och vÀgrat lÄta sig undersökas pÄ sjukhus. NÀr han vÀl kom till Akademiska i december var det genom lagen om psykiatrisk tvÄngsvÄrd och med handrÀckning frÄn polisen.
Hur hans situation kunde bli sÄ illa upplever Kerstin och Maria att de inte fÄr svar pÄ.
â De trycker pĂ„ att det finns nĂ„got som heter sjĂ€lvbestĂ€mmanderĂ€tt. Men han var ju dement. Det handlar ocksĂ„ om hans vĂ€rdighet som mĂ€nniska. Om han behövde fler insatser skulle han ha fĂ„tt fler insatser, sĂ€ger Maria.
I badrummet hÀnger genomsmutsiga handdukar och i duschen stÄr bÄde duschkrÀm och sköljmedel.
Av hÀnsyn till patientsekretess uttalar sig inte Uppsala kommun om enskilda Àldre. Men Paulina Karlsson, omrÄdeschef inom hemvÄrden, förklarar att sjÀlvbestÀmmanderÀtten strÀcker sig lÄngt, Àven för en person som har god man. Om en person sÀger sig vilja leva pÄ ett visst sÀtt har denne rÀtt att göra det.
â Vi kan aldrig tvinga vĂ„ra insatser pĂ„ nĂ„gon. Och Ă€ven om man skurar och stĂ€dar varje dag Ă€r det i vissa fall likadant nĂ€sta dag. Jag kan inte komma och tvinga pĂ„ min standard. MĂ„nga gĂ„nger gör personalen mer Ă€n vad beslutet gĂ€ller.
För att fÄ hjÀlp av hemtjÀnsten krÀvs utredning och beslut av bistÄndshandlÀggare. Samma sak gÀller om det ska bli aktuellt för en person att flytta in pÄ ett vÄrdboende. Och Àven hÀr gÀller sjÀlvbestÀmmanderÀtten, sÀger Paulina Karlsson. Varken vÄrdpersonal, anhöriga eller en god man kan alltsÄ fatta det beslutet.
â En person som lever i sin egen lĂ€genhet har rĂ€tt att bestĂ€mma över sig sjĂ€lv. Man kan försöka övertala personen om att det vore det bĂ€sta, men sĂ€ger personen nej Ă€r det vĂ€ldigt svĂ„rt att gĂ„ förbi det. Ofta Ă€r det flera personer runt en individ som försöker lirka. Till slut brukar man lyckas.
NÀr Lars dog skulle Kerstin och hennes dotter Maria hÀmta klÀder till begravningen. Men i stÀllet fick de köpa nya klÀder till honom eftersom allt i garderoben luktade urin, berÀttar Kerstin.
Hon menar att man mÄste skilja pÄ vad som Àr hemvÄrdens uppdrag och inte.
â Ibland finns förvĂ€ntningar pĂ„ hemvĂ„rden som inte Ă€r realistiska. Alla vill det bĂ€sta och man försöker frĂ„n alla hĂ„ll att hjĂ€lpa. Men vi Ă€r ingen tvingande instans utan utför ett uppdrag, vi kan inte skicka en ansökan till bistĂ„ndshandlĂ€ggare.
Men om det Àr uppenbart att personen inte lÀngre vet vad som Àr bÀst för sig sjÀlv, vad gör ni dÄ?
â Om vi mĂ€rker att en person inte tĂ€nker för sitt eget bĂ€sta tar vi kontakt med lĂ€kare och myndighetssidan. I vissa fall blir det en ohĂ„llbar situation dĂ€r personen utgör en fara för sig sjĂ€lv. DĂ„ mĂ„ste man kliva in Ă€ndĂ„, men det Ă€r hemskt nĂ€r det gĂ„r sĂ„ lĂ„ngt att man mĂ„ste tvinga en person, sĂ€ger Paulina Karlsson.
Efter Lars död har Kerstin och Maria skickat ett klagomÄl till Inspektionen för vÄrd och omsorg (Ivo) om hemtjÀnstens insatser, som svarat att klagomÄl i första hand ska utredas av kommunen sjÀlv. De har Àven kontaktat Uppsalas överförmyndarnÀmnd eftersom de menar att godmanskapet har brustit.
Kerstins make var dement och hade hemtjÀnst flera gÄnger om dagen.
Trots att Lars och Kerstin var separerade var de alltsÄ fortfarande gifta. Hade hon sjÀlv kunnat göra saker annorlunda, och vilket ansvar har hon haft? Det har hon hunnit fundera över mÄnga gÄnger. Rösten spricker.
â SĂ„ mĂ„nga gĂ„nger de hĂ€r Ă„ren som jag övervĂ€gt att Ă„ka hit och knacka pĂ„. Men han var sĂ„ arg pĂ„ mig, han flyttade ju ifrĂ„n mig. Jag tĂ€nkte att han inte ville se mig. Nu önskar jag att jag hade gĂ„tt hit Ă€ndĂ„.
UNT har varit i kontakt med Lars gode man, som uppger att hen vid flera tillfÀllen föreslagit att Lars skulle flytta in pÄ ett sÀrskilt boende men att han först i oktober 2020 sa ja. Enligt gode mannen gjordes en boendeansökan samma dag.
Fotnot: Lars, Kerstin och Maria heter egentligen nÄgot annat.