Cellgifterna påverkade Helena Proos minne. "Det är den jobbigaste biverkningen. Jag har varit bortskämd med ett jättebra minne, nu är det jättedåligt även om det börjar bli lite bättre."
Naglarna var nära att lossna, men nu har de vuxit fast igen. Och håret är tillbaka: en mjuk stubb på omkring fem centimeter, betydligt gråare än det långa blonda hår som föll av i drivor när Helena Proos började med cellgifter i april.
– Det verkar som att jag går direkt från blont till grått, och slipper den där mellanperioden där det långsamt skiftar. Perfekt i så fall, säger hon precis innan en sköterska ropar upp henne.
Det är en tidig onsdagsmorgon i september. Helena Proos, regionråd för Socialdemokraterna, ska strax lägga sig i en maskin med futuristiska vibbar här i en nybyggd del av Akademiska sjukhuset. När hon placerat sig i millimeterrätt position på britsen och tagit ett djupt andetag strålas hennes högra bröst och armhåla.
Genom att fylla lungorna och hålla andan skyddas hjärta och lungor.
– Det är fotonstrålning, en slags röntgenstrålning men med högre energi, som skadar dna-strukturen i cellkärnorna. De friska cellerna kan sedan reparera sig men inte cancercellerna, berättar specialistsjuksköterskan Anna-Pia Ternström som övervakar behandlingen via en rad dataskärmar i ett rum intill.
Helena Proos får hjälp att hamna i rätt position på britsen, för att strålningen ska hamna på exakt rätt ställe.
Helena Proos älskar sitt jobb som politiker, och kommer att fortsätta jobba mycket – men inte som förr. "Familjen kommer att komma först mycket mer än den gjort tidigare", säger hon.
Men förhoppningsvis finns inga cancerceller kvar i Helena Proos kropp att döda. Den 13 centimeter stora tumör som fyllde hennes bröst opererades ut i februari, liksom tolv lymfkörtlar med metastaser. Strålningen, som ges varje morgon i tre veckor, görs för säkerhets skull.
UNT har följt Helena Proos under hennes resa att bli frisk från cancern. Efter operationen följde cellgiftsbehandling under våren och sommaren. De första tre omgångarna gav henne enorm smärta, "det känns som att skelettet sprängs inifrån" som hon uttryckte det. De tre sista omgångarna blev betydligt bättre, även om hon mådde konstant illa.
"I operationsärret och i den angränsade vävnaden finns en liten risk för mikrometastaser, så patienten strålas för säkerhets skull", säger specialistsjuksköterskan Anna-Pia Ternström.
När Helena Proos tänker tillbaka på sommaren känns den märkligt avlägsen, säger hon.
– Man kan jämföra det med att föda barn. När man var mitt inne i det var det fruktansvärt, men så fort jag lämnade det blev smärtan som ett suddigt minne. Nästan som att det hände någon annan.
Helena Proos har blandade erfarenheter från vården hon fått. Dessa tar hon med sig till politiken. "Jag har massor med idéer kring vad som behöver bli bättre."
Som politiker är Helena Proos van att bestämma över vården. Som patient har hon både bra och dåliga erfarenheter av densamma. Hon kommer att Ivo-anmäla mammografin på Samariterhemmet som missade hennes tumör, vilket försenade cancerbehandlingen ett helt år. Några erfarenheter gör hon politik av: ett första förslag är att kraftigt höja ersättningen till de som på grund av sjukdom behöver peruk.
– Region Uppsala har nästan lägst ersättning i landet, den räcker inte alls för en peruk. Jag ville inte själv ha peruk, men för många är det jätteviktigt.
Här i det nybyggda så kallade 100-huset på Akademiska sjukhuset har Helena Proos fått vård.
När ni läser det här är Helena Proos klar med strålbehandlingen. Hon behöver äta hormonsänkande mediciner i flera år och gå på täta mammografikontroller. Hon är fortfarande trött, minnet sviktar och knäskålarna känns "porösa".
Men hon är på andra sidan de tuffa behandlingarna. Hit har hon längtat.
Det är ganska vanligt att personer som haft cancer får en depression en tid efteråt, säger Helena Proos. "Kanske kommer allt ikapp mig om ett år eller så. När alla tänker att man ska ha gått vidare."
Helena Proos har hela tiden varit övertygad om att hon kommer tillhöra den majoritet som överlever bröstcancer. Någon dödsångest har aldrig fått grepp om henne.
– Men jag inser att allt kanske kommer ikapp mig om ett år eller så, att svackan kommer då. Sånt är inte helt ovanligt har jag förstått.
I vinter väntar en resa till Filippinerna med maken och barnen. Den har de pratat om i tio år.
– Är det något jag insett är det att man inte kan hålla på och skjuta upp saker. Det kanske inte finns ett sedan.