Solen flödar över Mjölnarparken med de gamla arbetarbostäderna från 20-talet på östra sidan och nybyggda kvareter på övriga. Dan Thunman, planerare på stadsbyggnadskontoret, stannar till.
– Det var här vi började våra gåturer, berättar han.
Med på UNT:s egen tur i Kungsängen, som i folkmun kallas Industristaden, är också Erik Pelling (S), ordförande i byggnadsnämnden.
– Parken är fin, men används för lite och har fått namnet hundbajsparken. Vi har fått göra om den flera gånger för att den ska användas av fler än hundägarna, säger han.
På så sätt är parken en bra bild av Industristadens framväxt. Det har blivit bra - till sist, men mycket har fått fixas på vägen. Under gåturerna får boende, politiker och planerare under en promenad med stopp på bestämda platser lämna synpunkter på hur området blivit. Ett av målen är att få svar på om det blivit som det var tänkt. I fallet Industristaden är svaret: nej.
– Men här var det inte bra tänkt från början, och vi har fått förändra under resans gång. Det har inneburit en del stök men det har blivit bra till slut och det kan bli ännu bättre med det som återstår att bygga i området, säger Dan Thunman och lyfter fram möjligheterna till parkliv på andra sidan ån, när en ny bro byggs och när området runt Lantmännens lokaler i gamla ångkvarnen öppnas upp mot Fyrisån.
Under gåturerna är det några saker som kommit fram tydligt som kunde blivit bättre: det är för lite variation i byggmaterial, färger och storlek, för lite parkmark och för lite näringsverksamheter i markplan.
– Att det skulle upplevas som ett område med för lite variation har vi redan haft på känn, och är något vi verkligen försökt tänka på i andra projekt som Rosendal och Östra Salabacke, säger Erik Pelling.
Han gick själv den utvärderande gåturen och beskriver det som en aha-upplevelse som gav honom en annan bild av området.
– Jag har fått så mycket kritik och var själv väldigt kritisk innan. Det har sagts att det är ett getto som är omänskligt att bo i. Men det är det verkligen inte. Visst finns det ris att ge, men också ros. Det är bra gjorda byggnader och innergårdarna är väldigt uppskattade, säger han.
Turen går vidare och vi stannar i hörnet av Anna Petrus park, en väldig öppen yta med en mängd redskap som inbjuder till fysik aktivitet och lek.
– Här är områdets succé, pärlan i området. Parken utnyttjas mycket av många i olika åldrar, även från andra stadsdelar, säger Dan Thunman.
Parken fanns inte med i de ursprungliga planerna, utan har tillkommit. Faktum är att området började byggas med en felkalkyl för ögonen om vilka som skulle bo här. Ingen med makt över utformningen räknade med att barnfamiljer skulle välja Industristaden, varför det saknades planer på förskolor, skolor och lekparker, saker som fått åtgärdas efter hand.
Gåturer har även genomförts i Librobäck vid gamla cementgjuteriet. Där var responsen mer entydigt positiv.
– Där finns en stor fin park, ett levande torg med all service som behövs, och det blev som planerat. Där finns en stolthet bland de boende, berättar Dan Thunman.
Just servicen och ett aktivt stadsliv saknas i Industristaden. Och bostäder i markplan är svårt att ändra på i efterhand. Mitt i området ligger ett fint torg med bänkar och konstnärlig utsmyckning, som ägs av bostadsrättsföreningarna som omgärdar torget. Men känslan är inte alls den fortsättning på innerstaden som Industristaden ibland är sagt att vara. Torget får beröm för att vara fint, men används för lite, säger Erik Pelling och slår ut med armarna.
– Det här är stenstaden Uppsala, inte innerstaden eller en plats för barn att leka på, säger han.
Turen genom det som gått från att vara en havsfjärd, vidare till kunglig jordbruksmark, via en tid som industriområde till att i dag vara moderna bostadskvarter med åtminstone tänkt innerstadskänsla, har nått vägs ände. Nu ska Uppsala kommun utveckla metoden och göra gåturer i fler stadsdelar, härnäst Lindbacken.
– Det här är ett sätt att involvera Uppsalaborna i stadsutvecklingen och en viktig del av vår arkitekturplan, säger Erik Pelling.