Varför skjuts och knivhuggs det i Uppsala så att människor dör eller skadas? Och vad behövs för att få stopp på våldet?
Det var frågorna som inledde artikelserien ”Det kriminella Uppsala”.
Efter en rad artiklar och möten med människor som lever eller arbetar i den kriminella världen är det tid att sammanställa vad vi kommit fram till:
* Det förekommer mer droger och dopning och vapen i dag, och det är lättillgängligt. Drogerna är näringen i den kriminella ekonomin. De som begår grova våldsbrott, exempelvis skjuter någon, är ofta påverkade.
* Den som är missbrukare och dessutom har psykiatriska svårigheter glider lätt genom det sociala skyddsnätet och riskerar i stället att sugas djupare in i kriminaliteten.
* Kampen mot knarket har inte varit prioriterad inom polisen.
* Det finns kriminella nätverk, familjer och släkter. Men det grova våldet präglas främst av tillfälliga affärsförbindelser och plötsliga konflikter.
* Det finns en tysthetskultur där människor av rädsla eller av lojalitet inte berättar för polisen vad de vet.
* Polisen vill ha politiska åtgärder för att bättre kunna utreda brott. De pressas av många stora utredningar samtidigt och saknar resurser för brottsförebyggande insatser.
* Föräldrar måste ta ett mycket större ansvar för sina barn – pojkar som flickor – och stöttas i att sätta gränser.
* Den viktigaste faktorn för vem som begår brott är vilken social klass man tillhör. Många invandrare bor i områden med låg socioekonomisk status.
LÄS MER: Läs hela serien "Det kriminella Uppsala"
Det är lättare att aldrig börja med kriminalitet än att hoppa av, säger Amir i serien. Både han och kriminelle Ali i första delen säger också att många unga debuterar som kriminella för att känna samhörighet och slippa utanförskap. Men steget därifrån till att skjuta någon är så stort att det känns obegripligt.
Tyvärr finns inte ett enkelt svar på varför människor skjuts i Uppsala, utan många svåra. Men vi kan konstatera att blandningen av droger, vapentillgång, utanförskap, och dåligt mående är en brygd som är både dödskallemärkt, det vill säga giftig och livshotande, och explosiv. Det har Uppsala blivit ett exempel på.
En sådan häxbrygd kokar ingen med flit. Men det undantar ingen från ansvar. ”Samhället har varit för naivt”, sade Carin Götblad, regionpolischef för Uppsala, i en uppmärksammad intervju i serien och träffade en känsla hos många. Men märk väl, hennes kritik handlar om brist på beslut för att tackla en ny tid med öppna gränser och ett globalt samhälle, inte den nya tiden i sig.
Ali, Soraya, Amir, Shirin och Fatem som för er berättat att om sitt liv i det kriminella Uppsala är de verkliga offren för den bristen. I dag växer många unga upp och lever i en omgivning av kriminalitet, det är det man har omkring sig, det är det man ser och andas. Kanske är det som i min hemort Bälinge där nästan alla går med i idrottsföreningen, för det är så man gör där. Men att sluta i ett fotbollslag är i jämförelse väldigt lätt.
Ni är många som i mejl och kommentarer reagerat på berättelserna i serien. Någon tycker att vi borde granska trångboddhetens betydelse för social oro i utsatta områden, en polis sedan 25 år skriver att hon "har berörts på djupet" och att polisen behöver hjälp att sätta ord på problemen. En äldre dam välkomnar familjeperspektivet: "Ja, vad f-n skulle man göra om ens tonårsbarn började knarka". En person med stor erfarenhet av socialt arbete lyfter särskilt behovet av förebyggande arbete: "Jag hoppas att ALLA nu ser värdet av att förebygga i tidig ålder och att samverka för att stötta hela familjer på ett hållbart sätt.", skriver hon.
Starkast grep mig kanske Soraya, som beskrev sin panikartade vardag som syster till en skottskadad missbrukare. När jag beskriver det stora gensvaret för henne säger hon: ”Att berätta har hjälpt mig också. Jag mår bättre.”
Bara i öppen dag kan problem bekämpas på djupet.
Till sist: brottsligheten i Sverige ligger enligt forskningen på en stabil nivå. Ungdomskriminaliteten som helhet uppvisar stabilitet eller till och med en lätt nedåtgående trend. Bär det i minnet.