"Jag vill inte lämna min man och lägenheten, men Ukraina är för farligt", säger Viktoria på ett videosamtal som Olga Granlöf tolkar.
Vad hände sedan?
'"Min högsta önskan är att pappa ska komma tillbaka. Min andra önskan att kriget ska ta slut."
Det sa Anastasia när vi träffade henne i maj i fjol. Hon var då tolv år och hade flytt Ukraina tillsammans med sin mamma Viktoria och bröderna Maksim, Kiril och Pavil. Pappan hade de inte hört något från på drygt en månad. Han var en av flera tusen ukrainska soldater som tagits som krigsfånge av Ryssland efter att hamnstaden Mariupol fallit.
Det hann bli både sommar, höst och vinter innan de ens fick veta om han levde.
Men så den 6 december, när Viktoria var på väg för att hämta Kiril på hans skola i Uppsala, ringde hennes svärmor.
– Hon berättade att han hade släppts och nu var i säkerhet hos den ukrainska säkerhetstjänsten. Jag stannade upp på gatan och bara grät, berättar Viktoria.
I maj intervjuade vi familjen i Uppsala. Nu ses vi i ett videosamtal. I mitten av januari åkte de nämligen tillbaka till Ukraina för att få träffa sin pappa/make (vars namn vi inte skriver ut av säkerhetsskäl). Viktoria blev djupt rörd när hon stod på ukrainsk mark igen. Och mötet med maken blev känslosamt.
– Han korsade hela Ukraina för att kunna möta oss redan vid gränsen. Det går inte att beskriva ... barnen ville inte släppa honom, säger Viktoria.
Hennes man har en skadad hand och splitterskador i benen, vilket han nu får rehabilitering för. Sedan vill militären att han ska till fronten igen.
När vi frågar om vad han var med om under de många månaderna som krigsfånge får Viktoria samla sig en stund innan hon kan svara.
– Han berättar om så omänskliga grymheter att jag inte vill berätta. På nätterna sover han dåligt och har mycket mardrömmar.
"Min högsta önskan är att pappa ska komma tillbaka", sa Anastasia när vi träffade henne i maj i fjol, i Olga Granlöfs lägenhet som familjen fick låna. Arkivbild.
Viktoria och barnen sitter i familjens lägenhet utanför Krivoj Rog, en stad med militärbas som var en av de första som Ryssland attackerade. Staden beskjuts ständigt. Nästan alla de känner har flytt. För bara några dagar sedan dog en hel familj här i närheten när deras hus träffades av en raket.
– Det är en enorm förstörelse. Det kommer raketer och ryska flygplan hela tiden. Vid de första attackerna fick jag panik, men nu har vi nästan vant oss. Från början gick vi ner till skyddsrummet varje gång flyglarmet ljöd men nu har vi slutat med det, för man hinner knappt tillbaka innan det ljuder igen.
– Nu kommer larmet, hör ni? säger Viktoria i nästa sekund och tittar i en app som visar att det inte är det mest kritiska flyglarmet – ett som ljuder över hela Ukraina – utan ett av de mindre allvarliga.
"Många av de ukrainare som kommit hit har en bra utbildning och började söka jobb så fort de kom", säger Olga Granlöf, som sedan krigsutbrottet engagerat sig i ett nätverk som hjälper ukrainska flyktingar. Viktoria och hennes barn fick en period bo i Olgas lägenhet.
Med oss i samtalet som tolk är Olga Granlöf, Uppsalabo sedan årtionden men uppväxt i Ukraina. Det här kriget är också hennes krig, har hon förklarat. Ända sedan det bröt ut har hon engagerat sig i ett nätverk i Uppsala som hjälper ukrainska flyktingar.
Till Uppsala har det sedan krigsutbrottet kommit 804 ukrainska flyktingar som sökt skydd enligt EU:s så kallade massflyktsdirektiv, majoriteten är kvinnor och barn. Olga Granlöf har träffat en hel del av dem. Hon säger att många har gjort som Viktoria och hennes barn: åkt tillbaka till Ukraina, antingen för att hälsa på eller i förhoppning om att kunna stanna för gott.
– Men samtidigt som många längtar hem är det också en hel del som förbereder sig på att stanna i Sverige. Kriget har ju pågått ett tag och barnen börjar komma in i det svenska samhället, säger Olga Granlöf.
Viktoria och barnen Kiril, Pavil och Anastasia (samt Maksim, som inte syns i bild) är nu i Ukraina, men åker snart tillbaka till Uppsala. "Det är en enorm förstörelse. Det kommer raketer och ryska flygplan hela tiden", säger Viktoria.
Viktoria är en av dem som så sakteliga börjar skönja en framtid i Sverige. När familjen lämnade Uppsala hoppades de kunna bli kvar i hemlandet. Men Ukraina visade sig vara alltför farligt, så nu återvänder de till Uppsala. Kanske för gott.
– Jag kan faktiskt tänka mig att vi stannar i Sverige, för barnens skull. I Sverige får de en bättre skolgång och en bättre framtid, säger Viktoria.
Så vad tycker barnen om det? Anastasia kommer till telefonen. Hon vinkar glatt hej till oss och säger att hon börjat tycka om Sverige.
– Sverige är bra och vackert och så finns det många snälla människor där. Men jag vill att pappa ska bo med oss också.