Viktoria flydde med barnen när bomberna föll över såväl deras hem som över sommarstugan på landet. Nu mäktar hon inte med att planera framtiden, utan säger att hon lever timme för timme. 4-årige Pavil är kanske den som är minst påverkad av situationen.
– Sista gången vi hörde något från honom var för en månad sedan, säger Viktoria.
Hennes man och barnens pappa skickades till den ukrainska hamnstaden Mariupol när Ryssland invaderade Ukraina. I dag är staden ödelagd och under rysk kontroll. Tusentals soldater och civila har dödats och flera tusen ukrainska soldater har tillfångatagits som krigsfångar – han är en av dem.
– Vi vet ingenting om vad som händer honom, säger Viktoria.
För säkerhets skull skriver vi inte ut familjens efternamn eller pappans förnamn.
Viktoria sitter på en av sängarna i vardagsrummet i den tvåa i Höganäs i Uppsala där hon och barnen bor sedan i början av maj: Maksim, 14, Anastasia, 12, Kiril, 7, och Pavil, 4. Med dem bor också 17-åriga ukrainska Katja som familjen kommit att ta hand om i Sverige. Egentligen är det Olga Granlöfs lägenhet, men hon lånar ut den till familjen. Hur länge vet hon inte.
– Men det blev för jobbigt för dem att flytta runt. Nu bor jag hos min dotter, säger hon.
Olga Granlöf är Uppsalabo sedan många år, men kommer från Ukraina. Hon jobbar på Jälla yrkesgymnasiet, men all övrig tid går åt till att hjälpa både flyktingar och de ukrainare som är kvar i landet. Här sitter hon med Pavil.
Olga Granlöf är engagerad i ett nätverk som hjälper ukrainska flyktingar. Nätverket fixar kläder och sängplatser, hjälper till i kontakter med myndigheter och samlar in förnödenheter som de skickar till Ukraina i fullastade bilar som på tillbakavägen är fulla med ukrainare. Olga har bott i Uppsala sedan 1985, men växte upp i Ukraina. Det här kriget är även hennes krig, säger hon.
– Mitt sätt att möta den chock jag känt sedan kriget bröt ut har varit att vara handlingskraftig. Jag har varit igång konstant, så nu börjar jag bli väldigt trött.
Familjen har i Sverige lärt känna 18-årige Ivan som också han är ukrainsk flykting. Han hoppas kunna hitta ett jobb som bilmekaniker i Sverige tills kriget är över. De tar också hand om 17-åriga Katja.
Viktoria, hennes man och deras barn kommer från staden Krivoj Rog i centrala Ukraina, en av de städer som först attackerades. 7-årige Kiril minns dagen då kriget bröt ut.
– Mamma berättade för mig att det är krig och jag tänkte jaha, okej. Jag skulle till sjukhuset och träffa ögondoktorn den dagen men det blev aldrig så, säger han.
7-årige Kiril minns dagen då kriget bröt ut. "Jag skulle till sjukhuset och träffa ögondoktorn den dagen men det blev aldrig så."
Familjen bor nära en militärbas, och kvarteren kring familjens hus bombades.
– Det var ständiga flyganfall och raketanfall. För att rädda barnen flydde jag med dem till vårt sommarställe ute på landsbygden. Men det var ett misstag, där bombades det ännu hårdare så jag insåg att vi måste lämna Ukraina, säger Viktoria.
Evakueringen av civila organiserades av ukrainska myndigheter, och familjen fick veta att de skulle till Italien. Men på tåget kom annan information: det var på väg till Sverige. De börjar skratta när de minns hur förvånade – och besvikna – de blev.
– Vi som mest hade packat sommarkläder. Badkläder! säger Viktoria.
14-årige Maksim längtar efter flickvännen Ilona som nu är i Polen. De har lovat varandra att träffas sen i Ukraina.
När kriget bröt ut hade barnen undervisning på distans på grund av pandemin. Distansundervisningen har fortsatt, trots att klasskompisarna nu är spridda över Europa. Varje vardagsmorgon loggar de in vid varsin dator vid det lilla träbordet i vardagsrummet i Höganäs.
Men 14-årige Maksim orkar inte alltid med skolan.
– Jag vill bara hem. Jag har en flickvän. Ilona. Hon är i Polen nu, säger han och visar med ett stort leende upp en bild på henne.
– Vi ska träffas i Ukraina sedan.
Viktoria flydde med barnen när bomberna föll över såväl deras hem som över sommarstugan på landet. Nu mäktar hon inte med att planera framtiden, utan säger att hon lever timme för timme. Här syns hon med yngste sonen Pavil.
Men när "sedan" är vet ingen. Familjen har inga planer, utan tar livet just nu timme för timme. Jo, en enda sak har de planerat: att åka till Leos lekland snart, för de har hört att det är gratis inträde för ukrainska barn.
Men annars är framtiden väldigt suddig. Var ska de bo? Ska de söka plats för barnen i svensk skola? Viktoria säger att hon inte orkar tänka på det nu.
– Häromdagen var jag väldigt nära att packa väskorna så att vi bara kunde resa hem.
De skulle i så fall inte vara de första som återvänder. Flera ukrainska flyktingar som kommit till Uppsala har rest hem igen.
– Jag pratade i helgen med ett äldre par, som är från den sönderbombade staden Irpin utanför Kiev. De sa att de inte orkade vara kvar här längre, de längtade hem för mycket, säger Olga.
12-åriga Anastasia går liksom 14-årige Maksim och 7-årige Kiril i ukrainsk skola på distans. Varje vardagsmorgon loggar de in sig och träffar klasskompisar och lärare på skärmen.
Medan Maksim mest legat i soffan och Kiril och Pavil lekt med lego på golvet, har 12-åriga Anastasia suttit stilla och intresserat följt vårt samtal. När jag frågar henne vad hon tänker om allt som händer blir hon allvarlig.
– Min högsta önskan är att pappa ska komma tillbaka. Min andra önskan att kriget ska ta slut.
Och så längtar Anastasia efter familjens hundar som nu bor hos barnens farmor. Siberian huskyn Harly och taxen Monika. Anastasia scrollar fram bilder på mobilen för att visa hur fina de är.
– Jag saknar att pussa deras nosar.
Olga Granlöf har flyttat till sin dotter för att låta Viktoria och hennes barn bo i lägenheten ett tag. Från vänster Ivan, Katja, Viktoria, Maksim och Olga. I främre raden Pavil, Kiril och Anastasia.