Chatarina förlorade sin son Isaac när han var 16 år. Det var fem år sedan och hon vill fortfarande inte acceptera att han är borta.
Den 22 april 2018 var en söndag. Chatarina Söderman var i Spanien på en lång-weekend tillsammans med några väninnor. De hade precis kommit hem till huset efter en utflykt när telefonen ringde. I andra änden var en släkting till sonen Isaacs flickvän. Från och med det samtalet skulle den 22 april för alltid komma att stanna i henne. Ett sår som aldrig läker.
– Hon frågade om jag hade hört att det hade hänt en olycka. Hon visste inte riktigt vad som hänt, bara att det var allvarligt. Sen pratade jag med min man och då fick jag veta att Isaac var på akutmottagningen på Akademiska.
Hennes 16-åriga son Isaac som älskar sin moped, sin bandy, som aldrig tar av sig sin Sirius-tröja och som kan prata med alla. Det är som att han har en nyckel till alla åldersgrupper och vet precis vad alla vill prata om. Det är han som ligger där medvetslös i en av sjukhussängarna.
– Dagen innan hade jag pratat med Isaac. Vi diskuterade vad han skulle köpa till sin flickvän som skulle konfirmera sig på söndagen, berättar Chatarina.
Isaac skulle köra hem sin flickväns kompis efter flickvännens konfirmation. I Epa-traktorn som flickvännen fått av sina föräldrar i konfirmationspresent satt Isaac, flickvännen och flickvännens kompis när bilen fick sladd på en grusväg utanför Örsundsbro. Bilen hade enligt polisrapporten varit uppe i en hastighet på mellan 80 och 90 kilometer i timmen. Detta trots att Epa-traktorer bara får gå i 30.
Isaacs pappa Lars tog på Chatarinas inrådan med sig några vänner till sjukhuset eftersom hon själv inte kunde vara med. Inte heller Isaacs storasyster 21-åriga Caisa, som då var i London och jobbade på en bar, kunde komma till sjukhuset.
– Att sitta på en semesterort när det här hände var ju fruktansvärt. Du är på fel plats, helt maktlös och det enda jag kunde tänka var: vad gör jag här?
Tre timmar senare kommer beskedet. Flickvännen och hennes kompis överlevde medan Isaac dog där på sjukhuset.
– Först tror man inte att det är sant. Och sedan tänker jag: det här kommer jag aldrig att fixa.
Isaacs syster Caisa och mamma Chatarina har accepterat att de sörjer på två helt olika sätt, och tycker båda om att prata om brorsan och sonen för att hålla honom levande.
Nu sitter Chatarina tillsammans med dottern Caisa i Caisas kök på Storgatan i Uppsala och äter tomatsoppa. De skrattar då och då när de berättar om vem han var men däremellan håller de i varandras händer när det blir för tungt.
– Isaac och jag hade precis kommit till den där åldern då man hittar varandra på nytt som vuxnare syskon. Vi var precis i det skedet där vi höll på att bygga upp en egen relation, berättar Caisa.
Isaac skulle ha gått ut nionde klass i Tiundaskolan den där våren och hade drömmar om att bli flygtekniker.
Hans mamma Chatarina beskriver timmarna och dagarna runt dödsbudet som en surrealistisk mardröm. På något sätt lyckades hon komma på ett flyg till London där hon hämtade upp Caisa för att sedan bege sig hem till huset dit Isaac aldrig mer skulle komma tillbaka.
Isaac Carlson dog 16 år gammal när han skulle köra sin flickvän och hennes kompis hem i flickvännens A-traktor.
– Det första jag gjorde när jag kom hem var att gå in i hans rum. Jag stod bara där och tittade på hans saker. Hans obäddade säng, hans kepsar med olika märken och tryck, hans X-box.
Familjen levde som i en bubbla och gjorde allt tillsammans den där första tiden.
– Jag blev väldigt praktisk, säger Caisa. Det måste vara en fin begravning, tänkte jag och den ska vara utomhus. Man kan inte öppna upp för alla känslor som kommer på en och samma gång. Om man gör det går det inte att leva.
En solig och varm majdag tre veckor senare hölls begravningen på Berthåga kyrkogård i Uppsala. En begravning helt utomhus, i en anda som speglade Isaac.
Hemma i huset har Chatarina och hennes man Lars (Isaacs pappa) gjort ett litet minnesaltare för Isaac.
– Jag hade gjort ett schema över allt som skulle göras, för den här begravningen skulle verkligen skildra Isaac. Det var viktigt att det skulle bli bra för det var det sista man kunde göra, säger Caisa.
Isaac kläddes i sina hantverksbyxor och sin Siriuströja som han nästan alltid brukat ha på sig. Även gästerna ombads att klä sig avslappnat i Isaacs anda, i kläder de tyckte om och inte i svart kostym om de inte ville det. En allé av laminerade bilder på Isaac var upphängda i träden. Bandyklubbor, bandybollar och Siriusgrejer hängde överallt.
Det var väldigt mycket människor som kom till begravningen. Alla som tyckte om Isaac var där.
Och sedan då? Hur fortsätter man livet när allt det praktiska efter döden är över?
– Går man någonsin vidare? funderar Caisa. Man fortsätter leva och så går saker tillbaka till ett normalt liv. Gå vidare låter som att man glömmer men det gör man inte. Man lär sig hantera vardagen och tar den som den kommer.
Bilder på Isak och Caisa och på Isaac med pappa Lars och mamma Chatarina som Caisa har intill sin säng.
Hon konstaterar också att hon och hennes föräldrar sörjer på tre helt olika sätt och de har accepterat varandras olika sorgemönster. Pappa Lars mer introvert, mamma Chatarina i större behov av att prata och försöka förstå. Själv har hon pendlat mellan dem och hittat ett slags mellanläge, samtidigt som sorgen då och då smyger ikapp henne och river ner det skydd hon byggt upp.
– Man brukar ju säga att sorg är randig, och för mig är det som att ränderna blir tjockare och tjockare i vissa perioder av livet och smalare och smalare i andra. Mamma har förlorat en son och jag har förlorat en bror som jag ville lära känna bättre. Så jag sörjer framtiden som inte har hänt.
Chatarina sörjer också att Caisa inte fick ha ett syskon. Och så försöker hon uppskatta livet, är mycket i skogen där hon vilar och "skogstvättar sig". Men det finns alltid en del av henne som gör uppror mot att Isaac inte finns längre.
– Hoppet överger en aldrig. Jag vill ju ha min son tillbaka. Om någon bara kunde ordna det. Man kan göra så mycket annat, som att åka till månen. Jag vill inte släppa tanken på att han någon gång kan komma tillbaka.
Isaac fiskar brax vid Långalmabron i Östhammar tillsammans med sin bästis Erik och Eriks lillebror Jonte till höger i bilden.
Hon bär också på en ilska över att de tre ungdomarna släpptes iväg i en Epa – som dessutom visade sig kunna gå mycket fortare en tillåten hastighet. Hon läser i tidningen om hur ungdomar fortsätter att dö i Epa-olyckor och tycker att nya regelskärpningar är bra.
– Men det jag verkligen tycker att man ska se över är det här med att man inte har någon utbildning i att köra Epa-traktor. Isaac hade ju bara kört moppe, han kunde inget om Epa-traktorer. Det är ju ett helt annat fordon han förväntas kunna köra utifrån en körkortsutbildning för moped.
Det har nu gått fem och ett halvt år sedan den där söndagseftermiddagen när Isaac rycktes bort.
– Jag saknar honom varje dag. Han borde vara här. Jag tror aldrig man sörjer klart ett barn. Sorgen tar bara olika skepnad.