Det var inget hastigt beslut när Kristina Jonsson kom fram till att hon ville ha barn. Men när hon väl bestämt sig var det nästan för sent.
– Jag kommer ihåg att jag gick hos personlig tränare och var vältränad i kroppen, men det visade sig att det spelar ingen roll för reproduktionssystemet. Där var jag gammal, säger hon.
Kristina hade passerat 40-årsstrecket. Att hon inte försökt få barn tidigare har flera orsaker.
– Jag har levt i relationer där min partner inte velat ha barn eller med personer som jag inte velat ha barn med, berättar Kristina Jonsson.
Hon har gjort tre IVF-försök (provrörsbefruktning) utomlands. Sista försöket vid Irema-kliniken i Spanien fäste två embryon. Kristina, då 44 år, väntade tvillingar. Befruktningen utanför kroppen gjordes efter en så kallad dubbeldonation, det vill säga både äggceller och spermier är från donatorer. Barnen får alltså inga genetiska drag från sin mamma.
Läs mer:Långa köer för ensamstående föräldrar
Åtta månader senare kom Signe och Elsa, fyra veckor för tidigt med akut kejsarsnitt. Signe, som ska visa sig var den lite tuffare av de två, är en minut äldre.
De båda har just ätit blodpudding och hoppar upp hos mamma. Fotografen passar på att ta en bild, men när blixten smäller av blir Elsa livrädd. Hon gråter, vill bara ha mamma, gos och kramar.
Det blir inga fler bilder med blixt under besöket i Vårdsätra. Vi förflyttar oss till soffan i vardagsrummet.
– I Sverige när man gör IVF sätter man vanligtvis bara in ett embryo, men i Spanien sätter man in två, berättar Kristina.
I och med detta ökar chansen (eller risken) att man får tvillingar.
– Jag är glad att det blev tvillingar. Nu har de ett syskon från början, säger hon.
För Kristina Jonsson har det kostat omkring 100 000 kronor att skaffa barn ensam via privata reproduktionskliniker. Hon har fått kämpa för att få sina döttrar. Lagen som öppnade för ensamstående att bli föräldrar med donation via landstingsvården i Sverige kom först 2016.
– Jag tänker att det är på tiden att Sverige kommer i kapp. Medicinskt finns ju all teknik, det har varit något sorts moral som stoppat det hela.
Signe har slumrat till och Elsas ögonlock blir allt tyngre. Snart sover de båda två i mammas famn. Tvillingarna är nu ett år och sju månader och går på förskola. Kristina jobbar halvtid i Bålsta och har mycket stöd från sin syster.
– Vi är tajta, men hon vill inte veta allt som rör barnen. Sådant där som man kan dela med en partner, som hur bajset ser ut, det får jag hålla för mig själv.
Avsaknaden av en pappa funderade Kristina mycket på inför beslutet att skaffa barn själv.
– Jag tvekade länge. Som lärare vet jag att grabbar som har svårigheter i skolan ofta inte har en närvarande pappa, säger Kristina Jonsson.
Hon har anlitat en manlig barnvakt (nannyfirmans enda) som tar hand om flickorna några timmar i månaden.
– Jag kan gå i väg och träna och uträtta små ärenden – eller gå till ett fik bara för att andas.
Kristina har en varm personlighet och flikar in små skämt ibland. Som ensamstående tvillingmamma är det kanske tvunget att kunna skoja mitt i allt.
– En nackdel med att vara själv är att man måste fatta alla beslut. Sedan med tvillingar vill man ofta rent fysiskt ha en famn till.
Också Kristina gäspar nu, även om hon håller fast vid att hon inte alls är trött.
– Lyckligtvis sover de på nätterna, det är väl därför det ändå fungerat så bra, säger hon med en blink.
– När jag försökte bli gravid tänkte jag att en man kan komma in i bilden senare, men nu när jag fått tvillingar inser jag att det blir nog först om tio år.