Hanna Johansson och Lotta Nordström sitter och kaféjobbar och ska precis gå och köpa fikabröd när UNT kommer. De väljer länge och väl i disken innan de bestämmer sig.
LÄS MER: Internationell dag mot ätstörningar
– Det kommer över mig ibland att oj vad jag är tacksam över att jag inte längre bryr om vad jag äter, säger Lotta Nordström.
Hanna Johansson nickar. De båda har mycket gemensamt och träffas i dag regelbundet genom organisationen Frisk & fri, som är riksorganisationen mot ätstörningar. Båda var friskförklarade av både läkare och sig själva när de sökte sig till organisationen, men de berättar att det betyder oerhört mycket för dem att få vara med och hjälpa andra. Hanna är mentor åt flera medlemmar som jobbar med att komma ur sin sjukdom eller som behöver fortsatt stöd efter att ha blivit friska, medan Lotta arbetar både som volontär och som projektledare inom lokalföreningen i Uppsala.
– Att man skulle jobba med att hjälpa andra, det trodde man ju inte då, säger hon.
”Då” började för 14-15 år sedan när Lotta Nordström gick på gymnasiet. Hon hade höga krav på sig själv, försökte göra bra ifrån sig i skolan, red sju timmar i veckan och tävlade i dressyr.
– Samtidigt började jag bekymra mig för att det var dags att bestämma mig för vad jag ville livet. Det fanns så många alternativ och jag kände att jag behövde få kontroll på min tillvaro. Och då började jag äta mindre eftersom det var någonting jag kunde styra, förklarar hon.
Kontrollen över maten utvecklade sig till en ätstörning, och med den kom ångest, känslor av skuld och skam och en allt sämre självkänsla. Åren gick, Lotta Nordström klarade både av att slutföra gymnasiet och att börja jobba, men hon var inte frisk. Till slut kom hon till en punkt då det inte gick längre.
– Jag skulle börja plugga till förskollärare, men en kompis hjälpte mig att komma i kontakt med ätstörningsenheten, så istället för studier blev det en tuff behandling med både dagvård och terapi, berättar hon.
Det blev flera bakslag, men nu har hon snart varit fri från ”monstret”, som hon kallar det, i tio år och hon beskriver det som att ha bestigit ett berg. Hanna Johansson nickar och känner igen sig i beskrivningen.
– För min del började det redan på våren i sexan. Jag hade alltid varit en orolig person som hade jobbigt med förändringar och nu hade jag kommit i puberteten först av alla i klassen och jag började känna stress inför att jag skulle börja högstadiet, berättar hon.
Hanna kom fram till att hon skulle börja ”leva lite bättre” och vägen dit sökte hon genom att ha kontroll över maten. Tv-programmet ”Du är vad du äter” blev hennes favorit. Under sommarlovet blev det värre och snart blev hennes föräldrar oroliga och sökte vård för dottern. Familjen bodde i Morgongåva, och på den tiden hörde Heby kommun till Västmanlands län.
– Jag kom till en mottagning i Västerås där den näst yngsta var 22 år. Själv var jag 12, så det fungerade inte alls, berättar hon.
Ett halvår senare bytte Heby län och Hanna fick komma till barn- och ungdomspsykiatrin i Uppsala. Även för hennes del blev det dagvård, där patienterna träffas på sjukhuset under dagarna och bland annat tränar på att äta tillsammans. I och med det missade hon stora delar av årskurs sju. Hösten efter fick hon trots det börja åttan, vilket ledde till ökad stress, och hela högstadiet blev en jobbig period. Under gymnasieåren blev det dock bättre och när hon var 17 år blev hon friskförklarad av läkarna, trots att hon inte alls själv kände sig fri från ätstörningen.
– Men jag tänkte att det kanske var så bra jag kunde må, och att det inte fanns någon chans för mig att bli bättre än så. Att det alltid skulle kännas jobbigt, berättar hon.
Precis som för Lotta Nordström handlade det om självkänslan. Hanna var oerhört blyg, men ville inte vara blyg, och hon kände att hon inte orkade med saker och ting lika bra som sina kamrater. För att utmana sig själv sökte hon in på teaterlinjen på en folkhögskola. Det blev starten för vägen till friheten.
– När jag kom till en ny miljö där ingen kände till min ätstörning kände jag att jag måste våga ta klivet och släppa på alla regler jag hade satt upp. Att våga ta plats och våga äta.
Hanna Johansson tystnar. Det har gått fem år sedan läkarna friskförklarade henne, men tre år sedan hon själv gjorde det.
– Även om jag inte känner varje dag att jag är bäst så tycker jag om mig själv och vet att mitt liv är värdefullt, säger hon.
Hon ber om ursäkt för att det kanske låter klyschigt, men Lotta Nordström nickar igenkännande. De båda stryker under att det verkligen inte är lätt att bli fri från en ätstörning, och att det handlar om en sjukdom som är både allvarlig och dödlig.
– Det går att ta sig ur sjukdomen, men det är inget du gör på egen hand. Du behöver hjälp, förklarar Hanna Johansson.
Självklart är familjens stöd också oerhört viktigt, men samtidigt påverkas hela familjen när någon lider av en ätstörning. Hanna har dåligt samvete för hur hennes sjukdom inte bara förstörde hennes egen barndom utan även hennes brors, och Lotta minns hur hon avskärmade sig från sina föräldrar. Men efteråt har båda fått en starkare relation till sina föräldrar än de hade innan.
Hur ska man bete sig när någon anhörig har en ätstörning?
– Visa din oro och fråga hur personen mår istället för att lägga fokus på maten, säger Lotta Nordström.
– Och det är viktigt att ge personen en chans att få vara någon även utanför sjukdomen. Pappa och jag spelar mycket musik ihop och det gjorde vi även när jag var sjuk. Det var tillfällen där jag bara fick vara mig själv, säger Hanna Johansson.
De ser gärna mer förebyggande arbete såsom föreläsningar om självkänsla, något de själva önskar att de hade fått lyssna på när de gick i skolan. För Lotta, som blev mamma för fyra år sedan, känns det viktigt att vara en bra förebild för dottern.
– Om jag kan visa att man kan tillåta sig att ha roligt och bara vara så smittar det av sig till henne.
Det där med att tillåta sig att skratta och ”att bara vara” är en viktig väg till friheten menar Lotta och Hanna. För Hanna är det att spela musik, gräva i grönsakslandet och träffa vänner. För Lotta, som älskar amerikanska bilar, är det att köra runt i sin Pontiac eller att gå barfota ute i naturen. De börjar åter ursäkta sig för att de använder klyschor. Men det som låter som självklarheter för den som är frisk kan vara en utopi för den som är sjuk. För den som har satt sig själv åt sidan under flera år och låtit monstret regera.