– Jag började springa här som liten. Det är klart att det är häftigt att vara kvar här. Vi tänker inte flytta, säger Ulf Lindvall.
VD:n för Lindvalls kaffe visar runt oss på kontoret. Överallt ser vi bruna träpaneler på väggar, pelare och i ett halvcirkelformat kapprum. Låsen på toalettdörrarna har kvar sina gamla "ledigt/upptaget"-symboler. Det känns som att vi färdas genom SJ:s gamla tågvagnar. Man bara väntar på den påtvingade tobaksröken, men det doftar kaffe i stället.
Gammal kärlek rostar inte. Trots förtätningen av innerstan, och rykten om att Lindvalls ska flytta, håller sig kaffetillverkaren kvar i sin kontorsbyggnad. Att det ser ut som förr har blivit en del av varumärket.
– Jag märker på besökarna att de hajar till. Att inredningen blev kvar handlar nog mycket om att den överlevde 70- och 80-talet.
LÄS MER: Del 1 i artikelserien - Leche förändrade Uppsala
Det är inte mycket som har förnyats men receptionens rundade disk, också den med träpanel, har ingen glasruta längre. Kunderna kommer inte in som förr; betalar och går med följesedeln ner till lagret för att hämta sina varor.
Men man kan fortfarande gå nedför en svängd trappa till det gamla rummet där nya varuprover smakas. Man kan tänka sig att en och annan kaffeböna från Colombia, Kenya och Burundi fallit ur hand och studsat mot det gamla parkettgolvet. Golvet är original även i det angränsande styrelserummet, närmast balkongen som man ser utvändigt i hörnet av Strandbodgatan/Kungsgatan.
Ulf Lindvall är fjärde generationens vd i familjen Lindvall. Under porträtt av pappa Hans, farfar Knut och farfars far Eric står ett skåp med firmans gamla kaffeburkar som skulle göra en samlare avundsjuk.
– Mitt barndomsminne från det här rummet är julfesterna. Alla hade med sig en julklapp och så ner med dem i en säck. Hela personalen var med. Jag var sex-sju år.
Han lärde känna vartenda skrymsle och vrå under 1960-talet. På väg ner genom lagerlokalerna får Ulf Lindvall ännu ett barndomsminne:
– Bakom den dörren fanns det ingen varuhiss tidigare. Då var det en transportrutschkana. Man kunde åka från högsta våningen och hela vägen ner. Det var bland det roligaste vi visste!
Ulf Lindvall och hans bror brukade följa med pappa Hans på helgerna och ställa upp kaffeburkar som skulle fyllas på längs rullbandet.
– Vi tyckte att det var synd om dem som öppnade kaffeburkarna, att de inte fick en sådan där leksak som vi brukade få i flingpaketen hemma. Så vi tog med leksakerna hemifrån och stoppade ner dem i burkarna. Jag berättade det för pappa långt senare men han fick aldrig någon reklamation, säger Ulf och skrattar.