"Elsa har precis berättat för mig”.
Kvinnan i luren stammar fram orden.
Polisen på andra sidan tråden ber henne ta några djupa andetag.
"Hon brukar alltid sluta sig. […]Jag hade verkligen inte väntat mig det här", säger kvinnan med gråten i halsen.
Kvinnan är familjehemsmamma åt Elsa – den sexåriga flicka vars föräldrar vid den här tidpunkten, maj 2018, står åtalade för att nästan ha misshandlat henne till döds. Det familjehemsmamman nu berättar för polisen är att Elsa talat om hur hon bestraffats av sina föräldrar genom att duschas med iskallt vatten. Det är första gången som flickan öppnar upp sig om misshandeln. Och enligt familjehemsmamman kom det från till synes ingenstans.
”Jag är så chockad. Jag vill bara krama henne”, säger hon.
Familjehemsmamman är inte den enda som är chockad. Av de som arbetat med fallet är det inte någon som vågat hoppas på att detta skulle ske. Utredningen har pågått i flera månader och rättegången mot föräldrarna har redan inletts, men kommer nu att avbrytas i och med Elsas vittnesmål.
Så varför väljer Elsa att berätta om den tortyrlika bestraffningen just där och då? Svaret på det lär vi aldrig få. Men enligt Björn Tingberg, forskare som arbetat i över 30 år med utsatta barn, finns det vissa grundläggande faktorer som i stort sett alltid krävs för att barn ska våga öppna sig.
– Mycket handlar om hur tryggt barnet upplever situationen. Det handlar både om att vara trygg med personen som intervjuar och om att känna sig trygg i den fysiska miljön, säger han.
Enligt Björn Tingberg är det svårt att få barn att känna sig bekväma i ett avskalat förhörsrum hos polisen. Det är en av anledningarna till att han var med och utvecklade Barnahus i Sverige: En lokal som är särskilt utformad för att vara barnvänlig där såväl polis som socialtjänst och psykologer samlas för att prata med utsatta barn.
– Om barnet har tillgång till leksaker och exempelvis kan rita samtidigt som det svarar på frågor så hjälper det barnet att slappna av, säger Björn Tingberg.
Elsa intervjuades på Barnahus i Västerås och i Uppsala av en särskild barnförhörsledare. Det första förhöret hölls två veckor efter att Elsa hittats medvetslös. Den gången berättade hon inte någonting som tydde på att hon utsatts för våld eller liknande i hemmet. Drygt en månad senare hölls ett andra förhör, men inte heller då berättade Elsa om misshandeln. Något tredje förhör blev det aldrig.
– Trots att flickan inte hade berättat något ansåg jag att jag hade tillräcklig bevisning för åtal med anledning av det starka rättsintyget. Min och barnförhörsledarens uppfattning var att det inte var lönt att höra flickan ytterligare – och att det inte heller skulle vara det bästa för henne, säger kammaråklagare Karin Koci som ledde polisutredningen.
Björn Tingberg känner igen resonemanget.
– Många gånger tänker man att man inte vill utsätta barn för mer än ens ett förhör. Men med bara ett förhör kan det vara svårt att bygga upp en relation även om man är en jättebra barnutredare och förhöret sker i ett Barnahus, säger han och fortsätter:
– Barn berättar inte vad som helst för vem som helst, precis som att jag som vuxen inte öppnar upp mig för vem som helst.
Enligt Björn Tingberg är det dessutom relativt vanligt att barnet är hotat till tystnad eller har bristande förtroende för vuxna.
– För att våga berätta kan barnet behöva ha en garanti att det aldrig kommer att utsättas igen för övergreppen. Som vuxna kan vi tänka rent hypotetiskt kring sannolikheten för att ens förövare döms och vad det får för konsekvenser, men det kan inte ett barn. De behöver känna en yttre stabilitet som är här och nu.
I fallet med Elsa säger Björn Tingberg att det troligtvis är den stabiliteteten och tryggheten som familjehemsmamman lyckats bygga upp, och som gör att Elsa vågar dela med sig.
I polisens förundersökning framgår det att Elsa knappt velat prata alls om sina föräldrar under de första veckorna i familjehemmet, vilket familjehemsmamman respekterar. Men när stunden väl kommer och Elsa självmant börjar prata om sin hemsituation låter inte familjehemsmamman ämnet bara passera. Hon ställer frågor och när Elsa går i försvarsställning använder hon sin egen oro för att nå fram till flickan:
”Vet du vad Elsa, jag är en sådan här mamma som ibland får en känsla i min mage som säger till mig att det är någonting som har hänt. Det kan jag känna med mina andra barn och då frågar jag alltid dem om det har hänt något. Då är det så himla skönt att berätta för det blir skönare i magen när de berättar.”
Efter det berättar Elsa allt för familjehemsmamman och för polisen.
I den slutgiltiga domen från Svea hovrätt dömdes Elsas föräldrar till fängelsestraff för att ha utsatt henne för ett iskallt tvångsbad som nästan slutat med flickans död. Rätten beskrev händelsen som "utdragen och tortyrlik". Det avgörande för domslutet var inte Elsas vittnesmål om att hon flera gånger bestraffats på ett sådant sätt, utan i stället ansågs de medicinska rättsintygen väga tyngst.
Men även om Elsas berättelse inte var det mest avgörande för rätten, så kommer det ha en avgörande roll för hennes egna möjligheter att gå vidare från det trauma hon utsatts för, menar Björn Tingberg.
– Att sätta ord på sina upplevelser tillsammans med en person som lugnt och tryggt kan lyssna och tro på barnet är väldigt viktigt och bra. Nödvändigt till och med för att kunna gå vidare.
Vi har varit i kontakt med familjehemsmamman som avböjt att intervjuas. Elsa heter egentligen något annat.