I december 2017 var en sexårig flicka i Enköping nära att dö sedan hennes styvpappa tvingat henne att ligga i kallt vatten. Fem dagar innan flickan hittades livlös hade socialnämnden avslutat en utredning kring hennes situation – och trots att man kände en stark oro för henne vidtogs inga åtgärder.
När Justitieombudsmannen granskade fallet fann man att socialnämnden inte agerat fel.
– Det förvånar mig inte alls. Ribban för att tvångsomhänderta ett barn är hög. För hög, anser jag.
Det säger Elisabet Näsman, professor i sociologi vid Uppsala universitet som forskar om våldsutsatta barn och myndigheters förhållningssätt gentemot barnen. Hon konstaterar att majoriteten av de barn som dödas eller skadas svårt av sina föräldrar varit kända hos myndigheter sedan tidigare. Ett nyligt sådant fall är den treåriga flicka i Norrköping som i slutet av januari hittades död hemma, och vars föräldrar nu misstänks ha dödat henne. Socialtjänsten hade där varit inkopplad vid en rad tillfällen.
– Föräldrabalken ger föräldrar en väldigt stark makt över sina barn. I barnavårdsärenden ska det vara barnets bästa man tar hänsyn till. Men i praktiken fungerar det inte så, utan vuxenperspektivet är starkt, säger Elisabet Näsman.
I fallet med den sexåriga flickan, som vi tidigare berättat om, hade socialnämnden stark oro för henne. Men situationen ansågs inte så oroväckande att det fanns fog för ett LVU, alltså ett tvångsomhändertagande. Och eftersom familjen inte ville ha hjälpinsatser kunde socialtjänsten inte göra något.
Här ser Elisabet Näsman ett stort behov av en lagändring.
– Det behövs någon typ av mellantvång, där socialtjänsten kan arbeta med familjen utan att tvångsomhänderta barnet. Att helt enkelt tvinga familjen att ta emot familjebehandling i några månader. I dag blir barnet antingen kvar i familjen utan några insatser. Eller så tvångsomhändertas barnet. Glappet däremellan är för stort.
För att tvångsomhänderta ett barn i dag ska det anses finnas en allvarlig fara för barnets fysiska hälsa. Finns ingen sådan måste socialtjänsten vänta tills det kommer in en ny orosanmälan. När socialtjänsten fått in flera orosanmälningar och gjort upprepade försök att få föräldrar att ta emot insatser men inte lyckats är det praxis att man kan få omhänderta barnet.
– Men då kan det ha gått väldigt lång tid och barnet kan ha utvecklat egna problem så som psykisk ohälsa, missbruk eller kriminalitet, säger Elisabet Näsman.
Hon ser i forskningen att myndigheter för sällan undersöker hemsituationen för barn med beteendeproblem.
– I stället utgår man ofta från att problemet ligger hos individen själv eller att något i skolan är fel. Men finns problemen hemma måste man ta itu med dem för att hjälpa barnet.
Kan det inte vara ett trauma att skiljas från sina föräldrar?
– Jo, om barnet inte får vara med i processen, som till exempel att först hälsa på i familjehemmet och liknande.
Det finns ju en stark tro på att barn behöver sina föräldrar. Stämmer inte det?
– Barn behöver trygga vuxna som de kan knyta an till. Om det är de biologiska föräldrarna är inte det viktiga. I min forskning har jag träffat vuxna som i barndomen placerats i familjehem, och som säger att det största bekymret under uppväxten var att det en gång i halvåret prövades om de skulle få stanna eller om de skulle tvingas till sina föräldrar igen.