– Vi ligger bra till i kväll.
Tony Gräll ser nöjd ut när han kastar en blick på sin datorskärm. Sidan med sportresultat har nu kommit fram till tryckeriet. Han skriver in klockslaget 22.53 i datorn. Kvällens sista sida är i hamn och han konstaterar att allt går enligt plan.
Efter drygt fem minuter har den tio meter långa plåtmaskinen, placerad i ett stort rum intill själva tryckeriet, spottat ut sportsidan i form av fyra tunna aluminiumplåtar för färgerna blått, rött, gult och svart. Plåtarnas roll kan inte underskattas. Om cirka 20 minuter kommer de att på ett närmast magiskt vis smeta ihop kvällens Upsala Nya Tidning till en enhet.
I 38 år har Tony Gräll jobbat på UNT, men nu närmar sig slutet med stormsteg. När det här skrivs är det bara drygt två veckor kvar. Natten till lördag den 29 februari lämnar den allra sista tidningen UNT:s tryckeri i Boländerna.
Tony tar plåtarna i höger hand, öppnar en grå dörr och stegar vant in i den rymliga tryckerihallen, där han som alla andra dagar möts av en svag men tydlig doft av smörjolja och trycksvärta. Till höger, från golv till tak, tronar den blågröna tryckpressen i fem våningar, till vänster syns det inglasade kontrollrummet.
– Han kommer nu, sista på tvåan! ropar en av tryckarna.
Gruppledaren Martin Adolphson möter Tony med raska steg, tar de fyra plåtarna och är på ett ögonblick på väg uppför tryckpressen. Han tar de tre branta trapporna i ett huj och är plötsligt högst uppe på den enorma maskinen.
Nedanför avvaktar kollegorna vidare order. Plåtarna monteras. Det är stress i luften och det ropas snabba frågor om startläget. Efter två minuter hörs plötsligt:
– Starta!
Det är snabbklättraren Martin som ropat från sin skymda position drygt tio meter upp. Någon trycker på startknappen i kontrollrummet och en entonig varningsignal hörs. Det 700 ton tunga maskineriet brummar igång.
Det låter högre och högre. De nästan ett ton tunga pappersrullarna, placerade längst ner i tryckerihuset, matar fram vitt tidningspapper som automatiskt löper in i tryckverkens enorma metallcylindrar. Plåtarna, som senaste halvtimmen monterats av kvällens tryckarlag, snurrar allt fortare och färgas i de fyra tryckverken.
Så förvandlas det tunna 42-gramspapperet till tidningssidor. Det är en mäktig syn.
Om det gick fort för Martin Adolphson att kasta sig uppför trapporna går det ännu fortare nerför. På några sekunder är han nere igen. Han tittar på mig med vild blick och skrattar:
– Inte många 42-åringar som håller det ...
– ... tempot, fyller jag i, men han hör inte eftersom han redan hastat vidare till nästa moment i att trycka morgondagens tidning.
I det ljudisolerade kontrollrummet med utsikt mot pressen är det full aktivitet. Göran Andersson och Henrik Eriksson sitter vid var sitt kontrollbord och synar koncentrerat de första purfärska exemplaren. Än är inte kvalitén tillräckligt bra för att skickas ut till prenumeranterna. Efter ytterligare ett par hundra tidningar ser det bättre ut, men tryckarna är inte riktigt nöjda.
Kvällens andra gruppledare Roger Andersson hastar ut och in i kontrollrummet och kollar och bläddrar även han. Det justeras, det fixas, någon ändrar färgpassning och svärtan ökas. Alla jobbar snabbt och synkroniserat. Plötsligt hörs ett "okej". Sekunden efter ropar Henrik Eriksson:
– 23.06!
Klockslaget betyder att tryckstarten denna onsdagskväll klarades med 14 minuters marginal. Varje icke godkänt exemplar räknas och målet är att så få som möjligt ska slängas. Denna kväll går 748 tidningar direkt till återvinning, vilket enligt Roger Andersson är lite för många.
Från och med nu kan kvällens tryckargäng ta det lugnare. Att trycka 32 690 exemplar av morgondagens 48-sidiga UNT kommer att ta cirka 1,5 timme för den här gamla slitna tryckpressen, som sjunger på sista versen. Ja, sanningen är nog att den egentligen överlevt längre än förväntat.
När UNT:s systerföretag Pressgrannar nu flyttar dagspresstryckningen från Uppsala till Bold printing i Akalla innebär det att en industri- och hantverksepok avslutas. Den UNT som lördagen 29 februari 2020 levererats till prenumeranterna är det sista numret som tryckts i Boländerna.
Även tryckningen av Enköpings-Posten och Eskilstuna-Kuriren flyttar med till Akalla, medan veckotidningarna Uppsalatidningen, Sigtunabygden, Knivstabygden, samt Östra och Norra Uppland kommer att tryckas på Pressgrannars tryckeri i Linköping. Förändringarna görs inte oväntat av ekonomiska skäl, men kommer enligt tryckeribolaget inte att påverka prenumeranterna.
Platschefen Lotta Jansson suckar lite där hon står i kontrollrummet och konstaterar att 57 års tidningstryckande är över.
– Det är jättesorgligt. Men jag kan ju också förstå att styrelsen tog beslutet eftersom det hade krävts stora investeringar för att få pressen att rulla längre.
På en hylla längs väggen syns flera diplom och priser som UNT:s tryckare fått genom åren, det senaste ett nomineringsdiplom från 2006 i SM i fyrfärgstryck för dagstidningar.
– De som jobbar här är oerhört kvalitetsmedvetna och utför ju verkligen ett hantverk. Det är liksom inte bara att sätta in plåtar hejvilt och sedan trycka på knapparna så är det färdigt. Den här gamla maskinen måste ställas in för hand så att det blir rätt passning, säger Lotta Jansson och syftar på att de fyra tryckfärgerna måste ligga exakt i fas på sidorna för att inte bilder och text ska bli suddiga.
Några meter bort sitter ett gammalt fotografi uppnålat på en stor anslagstavla. Nio tryckare blickar stolta mot fotografen. Bilden är från hösten 1963 när en ny modern tryckpress invigdes i Boländerna. Innan dess låg UNT:s redaktion och tryckeri vid Gamla torget. Det hangarliknande tryckerihus som byggdes på Danmarksgatan var den största investeringen hittills i UNT:s då 75-åriga historia.
Den moderna maskinen köptes i Tyskland för 2,3 miljoner kronor och innebar att kapaciteten utökades rejält. Tjockare 32-sidiga fullformatstidningar kunde tryckas i en hastighet av 40 000 exemplar i timmen. UNT:s upplaga och intäkter steg tillsammans med antalet anställda.
Teknikutvecklingen och annons- och upplageframgångarna skapade förutsättningar för ytterligare satsningar. 1976 köptes den maskin som sedan dess tryckt UNT. Det var en ny svensktillverkad fyrfärgspress och kostade 11,8 miljoner kronor. Den använde den allra senaste fotosättningstekniken och förpassade det tunga, smutsiga och tidsödande jobbet med blytyper till historien.
Tre år senare anställde UNT en 22-årig tryckare som i dag, efter 41 år och fem månader, är den person som känner den nästan 45 år gamla tryckpressen allra bäst.
– Han är den som har gullat med maskinen så att den har gått så bra som den har gjort, säger Lotta Jansson.
Christers Söderbergs allra första arbetspass som tryckare på UNT var söndagen den 16 september 1979, samma dag som riksdagsvalet. Det blev en tuff natt i väntan på valresultatet, som blev ovanligt jämnt. Flera olika upplagor trycktes under natten och den sista tidningen började rulla klockan 03.30.
När vi träffas en förmiddag i februari drar han i väg med en pallyftare med gamla reservdelar som ska kasseras. Till skillnad från kollegerna i tryckeriet jobbar han numera bara dagtid. Som kvalitetsansvarig servicetekniker har Christer Söderberg i över 20 år ansvarat för underhållet av tryckpressen. Men i juni går han i pension och hans sista månader kommer att ägnas åt nedmontering inför skrotningen.
– Killarna som ska lyfta ut grejerna tycker att det är helt otroligt att maskinen är så här ren, trots att den är nästan 45 år gammal. UNT och Pressgrannar har varit bra arbetsgivare och har insett att underhåll behövs för att det ska fungera. Och det har också skapat förutsättningar för en bra arbetsmiljö, säger han.
I dag är arbetsmiljön inte lika bullrig som förr och även säkerheten har höjts, även om flera av tryckarna kan visa upp ett finger med kapad fingertopp. Men några allvarligare arbetsplatsolyckor kan ingen av tryckarna vi pratar med påminna sig.
Att tryckpressen nu ska skrotas är känslosamt.
– Det är tråkigt och en epok som tar slut. Efter över 40 år ... det är klart att det känns. Framför allt för jobbarkompisar som måste söka nytt jobb och bara har en grafisk utbildning, säger Christer Söderberg allvarligt.
Jag frågar honom om det är möjligt att räkna ut hur många tidningar som tryckts här. Han ser lite lurig ut och sträcker sig efter en miniräknare. Efter att ha gjort ett snabbt överslag kommer han fram till att pressen sedan 1976 spottat ut cirka 700 miljoner exemplar av Upsala Nya Tidning.
Det är en svindlande siffra, men om man räknar med alla tidningar som tryckts här blir antalet exemplar betydligt högre. För inte så länge sedan producerades bland annat bilagor och tidningar åt Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Metro.
Christer Söderberg tar upp sin telefon och ringer till tryckeriets marknadschef och undrar om han kan räkna lite på den totala trycksiffran. Efter en dryg kvarts samtal, som innehåller många skratt, lägger Christer på.
– Ja, alltså, han tror att vi tryckt någonstans mellan fyra och fem miljarder tidningar, säger han och ser nöjd ut.
Totalt berörs 21 personer av tryckeriets nedläggning. En av dem är Roger Andersson. Han är 58 år och har jobbat som tryckare här i 30 år. I september kom beskedet att han och kollegerna blivit uppsagda.
– Man är ju inte i den åldern direkt så att det är jättelätt att få ett nytt jobb. Men man kan inte göra annat än att försöka, säger han.
Och visst är det mycket som han kommer att sakna.
– Det har varit ett tryggt och bra jobb med ganska stor frihet. Jag har trivts och har haft bra arbetskamrater.
Christer Söderberg håller med.
– Det är ett roligt och inspirerande jobb, inget snack om den saken. Och framför allt för att man inte blir fullärd. Här får man lära sig saker hela tiden och det är ju en följd av alla ombyggnationer och nya tekniska krav.
Roger Andersson och hans kolleger är hantverkare i den ädla konsten att trycka dagstidningar. De tror att de flesta människor nog tänker att det bara är att trycka på en knapp och så är det klart. Men det är betydligt mer komplicerat än så. Balansen mellan fukt och färg är central i den grafiska processen och hur detta påverkar papperet skapar slutprodukten.
– Tidningspapper är ett levande material. Om råvarorna som man sätter i pressen är dåliga så blir resultatet dåligt. Papperet är ju så tunt också, bara 0,07 millimeter, och reagerar på fukt i och med att pappersfibrerna sväller, berättar Christer Söderberg.
Så värst förvånade verkar de dock inte vara över nedläggningen. Allt handlar om pengar, menar Roger Andersson.
– Pressgrannar har sagt att de skulle behöva lägga minst 15 miljoner kronor under två år för att få pressen någorlunda driftduglig. Det tyckte styrelsen blev för mycket pengar.
Under åren har tryckeriet byggts på i flera omgångar. Senaste gången var 2002 när ett fjärde så kallat trycktorn tillkom och kapaciteten utökades till att kunna trycka 128-sidiga tidningar i fyrfärg.
– Det här är en svensk kvalitetspress som väldigt sällan går sönder. Kruxet är att den är för långsam. Nu kör vi 24 000 exemplar i timmen, men pressen i Akalla klarar 80 000 i timmen, säger Roger Andersson.
Dessutom saknas teknisk support för styrsystemet och många reservdelar går inte längre att få tag i.
Under fyra månader ska nu tryckeriet monteras ner, bit för bit. En lyftkran kommer att placeras bakom tryckerihallen och sedan transportera delarna tvärs över gatan till den intillliggande skroten.
Tryckpressen från 1976 har gjort sitt. Den sista tidningssidan är nu tryckt i Boländerna.