På spaning efter spår och ljud. En trädgren som bryts kan innebära att det finns vilt i närheten.
Platsen är en liten höjd i skogen nordost om Gillberga en bit utanför Tierps tätort. Det är här som jägaren Sebastian Pettersson ska hålla till i diset under förmiddagens jaktpass. Platsen ligger ganska öppet i skogsbrynet och siktförhållandena är bra, både när det gäller älg och vildsvin.
Helt plötsligt brakar det till i skogen en bit bakom oss – en älg? Nej det är jakthunden Morris som fått upp ett spår och kommer springande. Sedan är det tyst igen en stund innan nästa rapport kommer att jakthundarna fått upp ett nytt spår. Samtidigt går ett skott av en bit bort.
– Det där var långt bort så det var nog grannjaktlaget borta i Tolfta, säger Sebastian Pettersson.
Helt plötsligt hyssjar Sebastian UNT:s reporterteam. Cirka 80 meter bort syns överdelen av ett par vildsvin i ett buskage. Sebastian granskar länge vildsvinen i sitt kikarsikte innan han konstaterar att sikten inte är bra nog samt att han är osäker på om det är en sugga med kultingar.
Han förklarar att själva jakten handlar minst lika mycket om spaning, att lyssna på ljud, upplevelser och väntan som jakt.
– Att få komma ut i skogen och sitta på ett pass och lyssna och njuta är helt fantastiskt. Det är en livsstil som man inte kan vara utan, förklarar Sebastian som dagen innan sköt sin första älg.
En del av jakttekniken är digitala uppkopplingar mellan jägare och jakthundar. Här ser vi en karta i en mobiltelefon över de olika jaktpassen i Gillberga.
Sebastian berättar att han varit med i jaktlaget i två år, men jaktintresset har funnits i hela livet och något han ärvt från sin morfar och sina morbröder.
En stor del av medlemmarna i jaktlaget delar samma bakgrund med ett ärvt intresse för jakt och naturvård. För många av dem är också en stund vid lägerelden med jaktkompisarna mellan passen lika viktig som jakten själv.
– Hörde av ett annat jaktlag som jag träffade nu på morgonen att de hittade en uppäten älgkalv. Troligtvis har den blivit riven av varg, berättar Magnus Johansson samtidigt som han grillar en varmkorv över elden i jaktkåtan.
Runt elden i grillkåtan avhandlas förmiddagens jaktpass samt en del jakthistorier.
Trots att det inte blev något skjutet under förmiddagens pass tycker jaktledaren Klas Jakobsson att passet var bra.
– Hundarna jobbade bra och fick upp spår på både älg och vildsvin. Vi får se hur eftermiddagen blir, säger Klas Jakobsson.
Klas Jakobsson fördelar sedan eftermiddagens pass där UNT hänger med jaktlagets mest rutinerade, Thomas Heden, som ingått i laget sedan mitten av 1980-talet och under många år haft hundar.
Älgjakten är viktig för Thomas Hedén som tagit ledigt från jobbet i färgbutiken för att kunna delta.
– Den sista gråhunden fick jag ta bort för tre år sedan. Det är roligare att ha hund och vara i rörelse än att sitta här och vänta, förklarar han samtidigt som han får besked om att ett djur kan vara på väg mot honom.
Efter en stunds tystnad och väntan kommer nästa besked. Älgen försvann iväg åt en annat håll.
Efter passet pratar vi med Anders Forsberg som levt med jakten i drygt 40 år.
– Man lever med det här under hela året och jaktmomentet är bara en liten del. Röjning av jaktpass, egen skjutträning liksom simträning med hundarna i Dalälven tar mycket tid och är ett måste för att vi ska kunna jaga på hösten.
Den 48-åriga Anders Forsberg är uppväxt med jakt i olika former. Här är han tillsammans med hunden Morris.
Förra helgen sköt han en älgtjur. Han får något dämpat i rösten när han berättar om djuret.
– Ett stiligt och vackert djur som det på något sätt kändes tråkigt att skjuta. Men det är också en nödvändighet att hålla älg- liksom vildsvinsstammarna på en viss nivå för att vi ska kunna begränsa skador på skog och åkermark liksom trafikolyckorna.
Ulrika Hellström har jagat i 20 år. I två år har hon varit med i Gillberga jaktlag. Hon planerar semestern efter jakten.
Jaktpass nummer sju hos Gillberga jaktlag som håller till utanför Tierps tätort.