Ingrid Lonér har länge planerat att göra sig av med prylar i förrådet men menar att hon inte kommer sig för att göra det. "Vänner kan säga 'det är väl bara att göra' men det funkar inte för mig. Jag fastnar i massa annat", säger hon.
Ingrid Lonér, 44, har sedan barndomen upplevt att hon inte klarar av saker som andra klarar. Idag har hon svårt att få vardagen att gå ihop. Hennes barn kommer ofta för sent till skolan, hemmet är stökigt, hon glömmer bort att äta och ofta är hon väldigt trött.
– Jag skäms så mycket. Det är som att omgivningen ser mig som en dålig människa.
Hon misstänker att den bakomliggande orsaken är adhd. UNT skrev nyligen om att barn och tonåringar kan behöva vänta lång tid innan de får göra en adhd-utredning på BUP. Som vuxen upplever Ingrid Lonér att det är ännu svårare, om inte omöjligt att få en utredning. Själv har hon nekats att göra en via regionen.
– Både läkaren och psykologen på vårdcentralen sa att det inte var lönt att skicka en remiss till psykiatrin, eftersom jag varken är arbetslös eller har missbruksproblem.
I stället har hon nu valt att påbörja en utredning via en privat klinik. Den kostar 30 000 kronor, en kostnad hon får betala ur egen ficka.
– Det är väldigt orättvist förstås eftersom alla inte har råd. Dessutom funderar jag på om man verkligen kan lita på den utredningen, många säger att det är som att köpa en diagnos. Men jag känner att jag inte har något alternativ.
Ingrid beskriver sig själv som en ganska obesvärlig människa: som barn var hon duktig i skolan och hon har aldrig varit utåtagerande på det sätt som många föreställer sig att personer med adhd är.
Saker som att hålla reda på utskick från barnens skola, att passa tider och att hålla ordning i hemmet skapar stress och ångest för Ingrid Lonér.
Precis som många flickor och kvinnor med adhd, upplever Ingrid att besvären snarare har märkts av på insidan än på utsidan. Sedan 2019 har hon varit utbränd tre gånger, hon har drabbats av återkommande depressioner och haft tankar på att ta sitt liv.
När UNT frågar Åsa Magnusson, biträdande verksamhetschef på psykiatrin i Uppsala hur det kommer sig att många vuxna nekas en adhd-utredning via psykiatrin säger hon att det handlar om medicinska prioriteringar.
– De senaste åren har vi sett en ökad efterfrågan på adhd-diagnoser från vuxna som har en ganska låg eller ingen reell funktionsnedsättning, men som vill ha en diagnos som en förklaring på olika svårigheter i livet.
Detta menar hon kan bero på den mediala uppmärksamheten som adhd har fått och att många upplever att kraven i samhället har förändrats.
Åsa Magnusson, biträdande verksamhetschef på psykiatrin i Uppsala, menar att en adhd-utredning inte bör ses som en nyckel till allting. Istället uppmuntrar hon fler att söka stöd från andra håll i samhället.
– Men vuxna som har ett arbete och som inte har större problem i familjen än andra, kan inte prioriteras inom psykiatrin.
Ingrid är medveten om att hon är relativt högfungerande och hon har viss förståelse för Åsa Magnussons resonemang.
– Men samtidigt känner jag: hur fungerande är man om man har blivit sjukskriven för utmattning tre gånger på fem år?
Varför är det så viktigt med diagnosen? Går det inte att få stöd för problemen på andra sätt?
– Det är en fråga jag ofta får från min omgivning. Folk blir provocerade och säger "nu för tiden ska alla ha en diagnos". Men jag tror att med en diagnos hade det varit lättare både för mig själv och för de runt omkring mig att förstå hur jag fungerar.
Dessutom skulle hon vilja testa om problemen kan lindras av medicin, och för det måste hon ha en diagnos.
"Hade jag inte mött så mycket motstånd från min omgivning när jag berättar om mina behov, hade jag kanske inte behövt någon diagnos" säger Ingrid Lonér.
Åsa Magnusson menar att diagnosen inte alltid ska ses som det första steget, utan att det finns stöd att få på andra håll i samhället. Hon nämner att man till exempel kan vända sig till informationscentret Infoteket i Uppsala för att få råd och kunskap om funktionsnedsättningar. Hon påpekar också att arbetsgivare har ett stort ansvar för att hitta lösningar och anpassningar för arbetet.
Ingrid Lonér säger att hon har sökt hjälp på så många håll att hon har tappat räkningen. Hon upplever att det inte räcker: problemen sträcker sig över för många områden. Den största utmaningen säger hon är föräldrarollen.
– Min dotter utreds nu för adhd. Hon är i behov av rutiner och jag känner mig så misslyckad som inte klarar av att hjälpa henne med det. Hur ska jag kunna se till att hon äter på bestämda tider när jag själv alltid har haft samma problem?
Enligt Åsa Magnusson ska kommunerna kunna erbjuda stöd i föräldraskapet. Om stödet från andra instanser inte hjälper, menar Åsa Magnusson att svårigheter i föräldraskapet kan vara en prioriteringsgrund för att starta en utredning av den vuxne. Hon understryker dock att man alltid ser till den samlade bilden av funktionsnedsättningen.