När en förvirrad äldre man i maj förra året knivskär en vän som är på besök, hörs mannen i samtalet till SOS, flera gånger säga "jag har inte försökt skada dig" och "varför ligger du här utanför min dörr". Det är ett fall som UNT tidigare skrivit om och där domstolarna senare kommer ha olika syn på om mannen alls kan dömas för ett brott.
– Domare tenderar att titta på någons beteende och utgå från att det är ett rationellt, medvetet handlande. Men det som ser ut som ett medvetet handlande behöver inte nödvändigtvis vara det, och det är egentligen det senare som en domstol ska döma utifrån, säger Tova Bennet, forskare i juridik vid universiteten i Lund och norska Bergen.
Hon menar att det finns flera problem i den svenska lagstiftningen och rättstraditionen som slår särskilt hårt mot personer med demens eller intellektuellt funktionshinder.
– Det finns ett behov att göra tydligt var gränsen går när någon är förvirrad och inte kan dömas för brott, säger hon.
I fallet från Sigtuna friade tingsrätten mannen eftersom han inte ansågs ha något uppsåt, då han var i ett alltför omtöcknat tillstånd. Hovrätten däremot hävdade att uppsåt kunde bevisas då han bland annat torkat upp blod från golvet, men den fäller för misshandel, inte försök till mord som åklagaren ville.
– Domstolarna tolkade lagen olika när det gällde vilken grad av medvetande en person ska ha för att kunna fällas. Det kan leda till rättsosäkerhet och att vissa döms, men andra inte, fastän de gjort samma sak och varit lika förvirrade.
Fokus i den svenska rättsskipningen ligger sedan lagen ändrades 1965, på påföljden snarare än själva ansvaret för brottet. Innan dess gick det att frikänna någon från brott utifrån att den inte varit "vid sina sinnes fulla bruk". Sedan dess är principen istället att personen döms men att straffet blir vård. Men demenssjuka och personer med intellektuell funktionsnedsättning kan inte dömas till rättspsykiatrisk vård.
– Det har varit mycket kritik mot modellen sedan 1965. Alla rättssystemets aktörer är överens om att lagen är problematisk, men den politiska viljan har saknats, säger hon.
Det är en udda lagstiftning, som bara finns i Sverige och några amerikanska delstater. Ett par gånger har utredningar lagt fram förslag till ändring och då har bland annat demenssjukdom räknats som ett skäl till att en person skulle kunna få ansvarsfrihet.
– De som drabbas hårdast av det nuvarande rättsystemet är psykiskt sjuka gärningsmän. Och den gruppen är det inte så många som bryr sig om. Men när det kommer ett uppmärksammat fall, då diskuteras saken. Som exempelvis nu med Theodor Engström.
Överlag menar hon att rättssystemet borde kunna ta större hänsyn till exempelvis demenssjukdom eller personer med intellektuell funktionsnedsättning.
– Idag kan personer som fungerar som små barn straffas.
Under senare år har Högsta domstolen visat tecken på att vilja mildra synen på handlingar där gärningspersonen inte har ansetts vara tillräknelig men någon ny prövning i HD tror hon inte på.
Men om alla är ense, varför har det inte ändrats?
– Det är ett känsligt ämne. Låt oss säga att det sker ett vansinnesdåd som drabbar många, och man alldeles nyligen genomfört en sådan reform. Då frikänns personen. Det ansvaret kanske ingen vill ta.