â BUP har en telefonsvarare som man ska tala in pĂ„. Men de ringer aldrig tillbaka. Det Ă€r enormt frustrerande. Den enda gĂ„ngen de tar kontakt Ă€r nĂ€r det sker pĂ„ deras initiativ, sĂ€ger Amandas mamma.
Amanda Àr 15 Är och mÄr psykiskt vÀldigt dÄligt mellan varven. Just nu Àr det osÀkert om hon ska klara skolan. Hon gÄr i nionde klass och har anpassat schema med nedsatt skoltid. Periodvis har hon skurit sig sjÀlv för att dÀmpa sin Ängest, hon har varit deprimerad och har lÄg sjÀlvkÀnsla.
PÄ mellanstadiet ville Amandas mamma att skolan skulle göra en utredning.
â I lĂ„gstadiet hade hon svĂ„rt att sitta still; det kröp i hennes kropp. I skolan gick det bra men nĂ€r Amanda kom hem orkade hon inte hĂ„lla masken utan bröt ihop. Det blev kaos och krig hemma, i skolan var hon annorlunda, dĂ€r var hon en hjĂ€lpsam och duktig person. Det gav henne en press att leva upp till, sĂ€ger hennes mamma.
Skolpersonalen tyckte att det gick bra för Amanda i skolan och att ingen utredning behövde göras. Amandas mamma tjatade om en utredning under hela mellanstadietiden. Men det blev nej. Inte förrÀn i sjuan nÀr Amanda fick ett raserianfall vid rektorsexpeditionen och kastade en stol hÀnde nÄgot.
â Hon som alltid försökt passa in, följa normer och regler fick bara nog. Det blev rĂ€ddningen, sĂ€ger hennes mamma.
Skolan ansÄg att en utredning behövdes och dÄ tog det inte lÄng tid innan Amanda diagnostiserades med adhd och dyslexi (lÀs- och skrivsvÄrigheter) och Àven depression samt sömnsvÄrigheter. Det var i april 2017, ett halvÄr senare, i oktober, fick hon tid hos BUP.
â DĂ€r pratade man mest om sömn och mat, sĂ€ger Amandas mamma.
Amanda fick medicin utskriven. Efter nÄgra veckor var hon deprimerad och hade gÄtt ner en massa i vikt. Amandas mamma vill inte lÀngre att hon skulle fortsÀtta med den medicinen.
â DĂ„ ringde jag till BUP för att diskutera om det fanns nĂ„gon annan medicin och möttes av en telefonsvarare som sa att jag skulle trycka pĂ„ knapp nummer ett för att lĂ€mna ett meddelande men att ingen skulle ringa tillbaka, sĂ€ger mamman.
Under flera mÄnader hÀnder ingenting igen. Sedan kommer en kallelse till en ny handlÀggare pÄ BUP i mars 2018.
â Vi gĂ„r pĂ„ Ă€nnu ett möte och det pratas om mat och sömn igen. Vi fĂ„r löfte om en ny medicin. Men pĂ„ apoteket finns ingen utskriven, inte den dagen och inte dagen efter, sĂ€ger Amandas mamma.
Hon ringer igen till BUP:s telefonsvarare och lÀmnar ett meddelande.
Fyra mÄnader senare, i juni, fÄr de en ny tid och dÄ beslutas att Amanda ska fÄ en ny medicin i augusti nÀr skolan börjar.
I september försöker Amandas mamma fÄ kontakt med BUP för att Äterkoppla hur medicinen fungerar. Hon ringer till telefonsvararen men fÄr ingen kontakt.
Ny vÀntan börjar. I oktober ringer Amandas mamma om ett lÀmplighetsintyg för mopedkörkort.
â Unga med adhd behöver intyg frĂ„n BUP. SĂ„ jag ringer till telefonsvararen igen, sĂ€ger Amandas mamma.
I november fÄr de komma pÄ möte med psykolog, men nÄgot intyg fÄr de inte. DÀremot löfte om psykologkontakt, med start i januari.
Nytt möte i februari, men ingen kan skriva ut ett intyg pÄ grund av att ingen kÀnner Amanda. Vid varje möte har hon mötts av olika personer ur personalen pÄ BUP.
â Nu sitter vi i april och medicinerna Ă€r slut, kontakten verkar ocksĂ„ vara det. Amanda har inte fĂ„tt nĂ„got intyg och ingen psykologkontakt. Hoppet sinar för henne och hon Ă€r vĂ€ldigt nedstĂ€md. Att vĂ€nta har varit supertuff för Amanda. Hon klandrar sig sjĂ€lv, tĂ€nker att hon skapar problem för oss bara genom att finnas till, sĂ€ger hennes mamma.