– Jo, då! Det var dags, och visst känns det tomt, men skönt också, säger den nyblivne pensionären.
Vi ses över en kopp kaffe i hans lantkök några kilometer från Norrskedika. Här har familjen bott mer eller mindre stadigt i 42 år. Tre barn har fostrats på gården, men nu är det bara Jacob och hustrun AnnKatrin som delar på 8 hektar. Ja, och så lagotton Sigge förstås, ett energiknippe till hund på 2 år plus några grannhästar som skymtar mellan träden.
I skrivande stund har det gått tre veckor sedan han klev av som centerpartistiskt finanskommunalråd för Östhammars kommun, ett uppdrag han axlat sedan 2006. Då fick han flest personkryss och seglade om nestorn i partiet, Bertil Alm.
– Jag stod som nummer två på vallistan. Vi hade gjort upp det innan. Den som fick flest kryss skulle bli partiets kandidat till kommunstyrelseordförande, säger Jacob Spangenberg.
Han fick en tuff start, som ledare för en majoritet bestående av sex partier och helt grön som politisk maktfaktor på den nivån.
– Det var många som dömde ut oss från början.
För att få ihop politiken var han till och från tvungen att samarbeta med oppositionen, som då leddes av Margareta Widén Berggren (S). Där någonstans lades grunden för det som komma skulle.
Från och med valet 2010 blev det de två som tillsammans ledde kommunens politiska arbete. En, tycker de själva, alltigenom lyckad lösning. Personkemi ska inte underskattas i politiken, menar Jacob Spangenberg.
– Vi samarbetar väldigt bra just för att vi är diametralt olika som personer, men vi gillar verkligen varandra, säger han och försöker sätta ord på den där kemin:
– Det kanske kan jämföras med ett slags hantverk, som en snickare som bara har det i händerna, det är omöjligt att förklara hur man gör, det bara finns där, en slags mjuk kunskap, säger han.
– Sen handlar det om att vara diplomat och öppen med allt, annars havererar lätt samarbetet.
De två har olika bakgrund också, Margareta med rötterna i Gimo, hade från start ett väl utvecklat kontaktnät lokalt, och han, Stockholmaren som kom in med ny blick, bland annat efter att ha tillbringat sex år sammanlagt i Afrika med olika Sida-projekt.
Det var tillfälligheter som tog honom till Östhammar från början.
– Jag gick på lantmästareutbildningen i Alnarp i Skåne och hittade en lapp om ett jobb som rådgivare för Hushållningssällskapet i Uppsala län.
Han jobbade med landsbygdsutveckling längs Nordupplands och Roslagens kust och till sist enades Jacob och AnnKatrin om att det var lika bra att bosätta sig i området. När de hittade gården strax väster om Norrskedika slog de till.
– Det har blivit vår bas, som vi lämnat under tre olika perioder för utlandsjobb. Men vi har alltid återvänt.
Jacob har arbetat med landsbygdsutveckling Afrika i tre omgångar. Sista vändan gjordes i Uganda 2001-2003.
– En fantastisk upplevelse, oerhört positivt för oss alla i familjen, sammanfattar han tiden.
För Östhammarsborna är han förstås mest känd som politikern Spangenberg och många har sett honom i talarstolen på kommunfullmäktige. En scen han bemästrar till fullo.
– Jag tycker att det är väldigt lustfyllt att stå där, att fronta. Kanske är jag en slags estradör. Någon tävlingsmänniska är jag ju inte, så det handlar inte om att få sista ordet eller vinna.
Jacob Spangenberg är känd för att säga det han tycker utan att linda in det. Det kan ibland få oönskade konsekvenser, som till exempel att oppositionen kallar honom "surkart". Lite har han nog haft det på känn, eftersom han vid sitt sista fullmäktige gick upp i talarstolen och mer eller mindre bad om ursäkt i fall han sårat någon.
– Det är viktigt att skilja på sak och person, men inte alltid så enkelt. När SD drar igång med sina felaktiga förslag måste man ändå reagera. Det är fan i mig en plikt att vara ordentligt kritisk mot försök att splittra samhället, säger han och blir lite exalterad.
Ett av de viktigaste besluten han varit med om att fatta under sin tid som frontfigur i Östhammarspolitiken gäller vetot i slutförvarsfrågan. Skulle Östhammar säga ja eller nej till att bli den kommun som tar hand om kärnavfallet i Sverige? En fråga som tröskats i många år innan det till slut blev ett ja i oktober 2020.
– Jag är stolt över att vi har tagit ställning baserat på kunskap, förståelse och acceptans. Det har varit en balansgång, man måste förhålla sig till både kärnkraftskramare och de som är emot, och samtidigt behålla fokuset: Vad är det vi som kommun ska ta ställning till?
Centern tappade i valet och Jacob Spangenberg kom inte ens in i fullmäktige. Han stod på plats åtta och hade nog tänkt spela lite i kulisserna.
– Alltså det känns helt okej faktiskt, att vara vid sidan av. Att vara på insidan hade skapat för mycket förväntan, säger han.
Men vad ska Centern göra då, för att vända den negativa utvecklingen? Jacob Spangenberg tror att det handlar om att tala så folk förstår.
– Vi måste prata om det som angår människor, på ett tydligt sätt. Ta till exempel klimatfrågorna, som ju kom bort i valet, säger han och varvar upp:
– Det är ju bottendåligt att, som regeringen nu föreslagit, ta bort reduktionsplikten i bensin och diesel. Att lägga 8 miljarder på att subventionera fossila bränslen är riktigt illa.
Centerpartiet ville kompensera vanligt folk genom reseavdraget och stötta de näringar som behöver använda fossila bränslen, men ändå behålla reduktionsplikten intakt.
– Men vi har inte lyckats kommunicera det. Hur förklarar man en sådan komplicerad sakfråga? Det är så mycket enklare att bara säga: "Vi lovar tio spänn lägre soppapris"!
Politiken kommer han nog inte kunna lämna helt. Just nu är han ersättare för C i Region Uppsala, men kan tänka sig fler uppdrag.
– Jag vill syssla med något meningsfullt, det är det viktigaste. Det behöver inte vara politik, säger Jacob Spangenberg.
Vad ger honom mening då när politikerscenen tagits över av andra?
Han räknar snabbt upp saker som att han är ledamot i olika föreningar och stiftelser, att han gillar att umgås med familj och vänner, gå på konsert, odla grönsaker, baka surdegsbröd och laga mat. Men det som känns mest spännande just nu är nog tenorstämman i Uppsala Domkyrkokör.
– För ett tag sen sjöng vi Mozarts rekviem med full orkester för 1 000 betalande och det gick jättebra. Så kul att få skapa något tillsammans med andra, säger han.