För ett par dagar sedan berättade UNT om några rullstolsburna ungdomar från Uppsalatrakten som skulle åka till Åre med tåg, men där SJ inte hade någon rullstolsramp att erbjuda.
Det är dock inte bara SJ som misslyckas med att följa lagar om tillgänglighet och diskriminering, detsamma gäller också rederiet Tallink och deras transferbussar.
Mathias Ahlén bor i Gimo. Han har en cp-skada som gör det svårt för honom att gå och därför sitter han i rullstol. På torsdag ska han tillsammans med övriga familjen åka på kryssning till Tallinn i Estland, för att fira hans pappa Mats som fyller 60 år.
– Min bror bokade resan via internet och i det paket vi valde ingick transfer till och från Värtahamnen och båtresa tur och retur, säger Mathias Ahlén.
Brodern Tobias ringde till Tallink några dagar senare för att kontrollera att rullstolen skulle få plats och detsamma gjorde Mathias och mamma Maritha.
– Vi fick till svar att visst fick han ta med sig en rullstol, bara den gick att fälla ihop, säger Maritha Gabrielsson Ahlén.
Enligt Mathias Ahlén är det numera endast ett fåtal rullstolar som går att fälla ihop och dessa är rena transportstolar där den som sitter i stolen blir skjutsad. Övriga rullstolar är så kallade aktivitetsstolar och en sådan har Mathias.
Börje Palmqvist är produktchef på Tallink Silja och han är medveten om att det finns brister i den kravspecifikation företaget givit bussbolagen de anlitar.
– Varje dag går det åtminstone åtta bussar till och från våra fartyg. På helger och när det är säsong går det många fler och vi kan inte ställa som grundkrav att de bussbolag vi anlitar ska ha bussar som klarar allas behov. Det skulle bli alldeles för dyrt, säger han och fortsätter:
– Vi kan helt enkelt inte tillmötesgå alla och det är beklagligt.
När Mathias Ahlén väl kommer fram till Värtahamnen i Stockholm är det inga problem. Brodern har dessutom bokat handikapphytt till honom, så själva båtresan och timmarna i Tallinn ser han fram emot.
Hur kommer du att ta dig till Stockholm då?
– Jag har en specialanpassad bil, så mamma och jag tar den till båten. Vi får parkera den i Värtahamnen och så hoppas vi att den står kvar när vi kommer tillbaka. Jag vill inte förstora upp problemen, men samtidigt måste de belysas och just den här gången känns det extra synd. Vi är ett sällskap på sex personer och det hade varit trevligt om vi hade kunnat åka tillsammans hela vägen.