För Elisabeth är det viktigt med återbruk och att tänka på miljön. Prylarna i hennes skapelser är begagnade eller gjorda av sådant hon hittar i skogen.
Bara några meter in i skogen dyker den första miniatyrvärlden upp. Vid foten av en trädstam sitter en porslinstomte framför en detaljrikt målad grön dörr, komplett med små gångjärn och en julkrans. För sex år sedan, när den första tomtebyn dök upp längs ett promenadstråk på Krutudden i Östhammar, visste ingen hur den hamnat där.
– I början ställde jag ut tomtarna i hemlighet och gömde mig så fort någon gick förbi, säger Elisabeth Wenäll.
Elisabeth och jag har promenerat in i en vintersaga. Trädkronorna glittrar vita av frost och ett mjukt snötäcke breder ut sig över isen på Östhammarsfjärden. Elisabeth är påpälsad mot kylan och har en kasse full av tomtar över axeln. Det finns något skälmskt över henne och snart förstår jag att det beror på skrattrynkorna och den lekfulla blicken. Hon fortsätter:
– Men att vara hemlig höll ju inte i längden.
Idén till tomtestigen föddes för sju år sedan när Elisabeth fick en stroke och tvingades gå i sjukpension.
– I början var det jättejobbigt. Jag hade knappt varit hemma sjuk en enda dag i mitt liv så jag kände mig jättedum. Men nu har jag accepterat det och insett hur viktigt det är att kunna ta det lugnt.
Sjukdomsbeskedet blev en vändning i livet för Elisabeth Wenäll.
I andra änden av promenadstråket passerar vi en stor stubbe som Elisabeth pekar ut som “den ursprungliga brottsplatsen”. Hon böjer sig ner för att borsta bort snö från en liten katt i porslin som ser ut att sova i den mjuka mossan. Tomtestigen har blivit ett sätt för Elisabeth att kombinera aktivitet och harmoni, frisk luft och fantasi. Ögonen glittrar när hon pratar om sagorna som hon älskat sedan barnsben.
– Jag har alltid varit lite barnslig i sinnet.
Ibland kan man behöva borsta bort snön för att kunna se Elisabeths kreationer.
Och det är hon inte ensam om. Det som började som ett kreativt sätt att få motion har blivit ett lokalt fenomen. I höstas tilldelades Elisabeth kommunens kulturpris och enligt motiveringen är hennes tomtevärldar “till glädje och förundran för alla som rör sig i rekreationsområdet”.
Elisabeth själv blev förvånad när telefonen ringde.
– Det kändes jättekonstigt! En anhörig sa att hon hade nominerat mig men jag trodde att hon skämtade.
Under andra högtider som påsk och Halloween gäller det också att hålla utkik i skogen. Det är inte helt otroligt att du springer på en liten påskhare eller en häxa.
Elisabeth har bott i Östhammars kommun i hela sitt liv och på vägen tillbaka från skogen är rösten varm när hon pekar ut den gamla dansbanan och samhällets mysigaste konditori. Att tomtestigen uppskattas av de som promenerar på Krutudden, och till och med lockar fler ut i skogen, värmer därför extra mycket. Trots att priset kom som en överraskning har traktens förtjusning inte undgått henne och de andra regelbundna motionärerna hjälper till att se efter tomtarna.
– Det är perfekt! Andra blir glada och jag får vara lekfull, säger Elisabeth.
Elisabeth samarbetar med en lokal second hand-verksamhet som ger henne prydnadssaker gratis i utbyte mot att hon skapar nya små världar i skogen.
Det är tydligt att det betyder mycket för henne att bidra till andras lycka. Någonstans kan jag skymta en oro över att projektet ska bli för stort och att förväntningarna ska börja kännas för höga. Eller så är det bara jag som oroar mig över att den här varma kvinnan också är hämtad ur en saga och att verklighetens mörker ska hinna ifatt henne. Elisabeth själv vet vad som är viktigt. Hon böjer sig ned vid en gran för att kärleksfullt placera ut de vildskäggiga tomtarna hon haft med sig, och svarar lugnande:
– Jag håller på så länge det är kul. Det viktigaste i livet är familjen och att bara få ha roligt.
På den här stubben på Krutudden i Östhammar skapade Elisabeth sin första tomtevärld för sex år sedan.