Susann Adehed bor i ett litet hus vars trädgård är en blommande oas i ett skogsparti mellan Knivsta och Husby-Långhundra.
– Jag har bott här i 25 år och tidigare åkt runt på lite hembesök till djurägare i trakten på fritiden. Kunderna har snokat rätt på mig själva, säger Susann Adehed, som nu har skapat en mottagning i hemmiljö dit hon hoppas att fler djurägare ska hitta.
UNT har tidigare skrivit om veterinärbristen i landet och nu poppar allt fler mindre veterinärpraktiker upp igen.
Susann Adehed blev efter 18 år – på grund av att hennes kropp inte längre höll för arbete med stora djur – tvungen att sluta på SLU Universitetsdjursjukhuset där hon tidigare var klinikveterinär samt jobbade med att utbilda blivande veterinärer i hästmedicin. Därefter provade hon några olika typer av jobb inom veterinärmedicin. Men inget lockade lika mycket som att vårda djur.
– Till slut hittade jag telemedicin och sedan fem år jobbar jag deltid med digital rådgivning till djurägare via videosamtal. På sidan om har jag mellan mina knä-operationer och rehabilitering efter förmåga tagit emot kunder.
Vad hände med ditt knä?
– Under 20 år ramlade tre hästar på mig under behandlingssituationer och jag råkade göra illa samma knä alla tre gångerna. Till slut gick det inte längre att arbeta med hästar. Jag älskade mitt jobb mycket och det var hemskt när det hände.
Nu jobbar Susann mest med hundar och katter. Till hästar åker hon ut på sådant som inte är för tungt.
– Jag kan inte sy en sårskada under en hästmage längre, men exempelvis hälsokontroller, id-märkningar och ögonskador går fortfarande bra. Man kan säga att jag arbetar med primärvård och förebyggande sjukvård för djuren. Förhoppningen är att kunna komplettera de större ställena, som ju också behövs.
Djurintresset har funnits med sedan barndomen då familjen hade allt från getter till papegojor på villatomten. Som 13-åring började Susann jobba i Skansens stall under lov och helger.
– Jag ledde runt ponnys på barnridning och körde häst och vagn. Efter gymnasiet fick jag en praktikplats på Solvallas hästsjukhus. Sedan fick jag jobb där som djurskötare och röntgenassistent. Det var en vansinnigt rolig tid och gav bra erfarenheter, säger Susann som därefter kom in på SLU:s veterinärutbildning.
Är travhästarna mycket pressade?
– Nej, de sköts väldigt noga, annars presterar de inte. Visst får travhästar, liksom andra atleter, förslitningsskador. Men numera är hästarna bättre grundtränade och bättre skodda. Nu lutar också banorna mer i kurvorna, vilket har lett till att senskadorna minskat kraftigt.
Trots att hästveterinär kan vara ett farligt arbete rekommenderar Susann ändå unga som vill bli veterinär att ge sig in i yrket.
– Det är jätteroligt och finns många olika områden att ägna sig åt, från livsmedelshygien till att ha internationella kontakter. Vissa arbetar med djurskydd och lagändringar medan andra åker runt till gårdar. I dagsläget är det sport- och sällskapsdjur som sysselsätter flest, säger Susann som delar sitt hus med två katter och två hundar.
Hundarna åker hon ofta på utställningar, rallylydnad, viltspår och field spaniel-träffar med.
Har du ångrat ditt yrkesval någon gång?
– Nej, det har jag aldrig ångrat. Det är det roligaste som finns att kunna hjälpa ett skadat eller sjukt djur att bli frisk!