Yurii säger att han känner sig trygg i Järlåsa, men att han vant sig vid kakafonin av biltutor, explosioner och kulspruteeld som de hörde från bunkern i Okthyrka. I Uppsala har han haft svårt att sova när det blir för tyst. Ibland slår han igång byggnadsljud på mobilen för att sova bättre, säger han.
I ett nytt land
Den 1 mars bombas en militärbas i Okthyrka i östra Ukraina och 70 ukrainska soldater dödas. Staden omringas av ryska trupper. I stadens brandstation, nere i en bunker, befinner sig bland andra Yurii, 15, och Aliesiia, 12. Deras pappa har träffats av artillerield och avlider senare.
Deras mamma är i Järlåsa, Uppsala. Där pågår planerandet för fullt för att hämta hem dem. Bonuspappan Alexander Nordling har en lång och farlig resa framför sig, och barnen lika så.
Några dagar senare står Alexander på en sliten tågstation i Ukraina, och ser skuggan av en lång person närma sig:
– Jag tänkte: "Det där måste vara Yurii."
***
När vi besökte Yana och Alexander i Järlåsa förra gången hade kriget i Ukraina precis brutit ut och de brottades med känslan av maktlöshet över att Yanas två barn befann sig i Okthyrka, nära ryska gränsen. Nu, precis en månad senare, står Yurii framför oss, oskadd. Han och hans syster har då befunnit sig i Järlåsa i lite mer än två veckor.
– Det kändes skönt att jag kunde gå ut i skogen utan att trampa på en mina eller stå mitt i ett fält och inte bli skjuten eller sprängd, säger han.
Fram tills för två år sedan bodde de här med sin mor, då de flytt Ukraina 2015, efter invasionen av Krim. Sedan flyttade de tillbaka till Ukraina för att bo med sin biologiska pappa.
När kriget bröt ut den 24 februari hade Yana och Alexander som plan att hämta hem barnen. Men vägen tillbaka till Järlåsa denna gång var långt från enkel. Vägarna var länge oframkomliga och det dröjde innan barnens farbror vågade försöka föra ut dem ur Okthyrka. Tills vidare sökte de skydd i en bunker, i stadens brandstation.
När det efter några dagar lugnade sig något åkte de mot polska gränsen. I samma stund som Alexander fick beskedet gav han sig iväg själv, för att möta dem.
Alexander berättar att flera personer donerat pengar till familjen efter att hans syster Linda startade en insamling åt dem. "Vi måste försöka tacka dem, de vet vilka de är."
Sträckan från Okthyrka till polska gränsen, som i vanliga fall skulle tagit 15 timmar med bil, tog nu i stället fyra och en halv dag på grund av bilköerna. Yurii berättar att han försökte hålla sin syster och de andra i bilen på gott humör eftersom stämningen var tryckt.
– De tyckte jag var irriterande, säger han och skrattar.
Vid två tillfällen minns han hur han blev rädd. Dels när en kryssningsmissil flög precis ovanför dem, dels när ukrainskt artilleri började skjuta mot ryska styrkor och de var nära att hamna i korselden.
Men de klarade sig.
Väl framme i staden Smilnytsia återförenades de med Alexander.
– Känslan av att träffa barnen, oj, oj, oj. Det kändes som om tiden stannade. Vi trodde inte våra ögon, berättar Alexander.
Alexander och Aliesiia, minuter efter att de träffats i skolan i Ukraina där de sedan spenderade en natt i väntan på att utegångsförbudet skulle upphöra och de kunde ta sig till gränsen.
För Yana, som följde händelserna på avstånd, var detta en tid hon beskriver som att hon levde i kriget, med nyheter 24 timmar om dygnet, ständigt väntandes på uppdateringar om sin familj. Så kom beskedet att de äntligen mötts och att alla mådde bra.
– När barnen träffade Alexander kunde jag andas ut. Då visste jag att det skulle bli bra, säger Yana.
Vid polska gränsen stötte de dock på problem. Yurii hade tappat sitt pass. Men Alexander vägrade acceptera ett nej från gränskontrollanterna.
– De skulle hem, det var så enkelt, säger han.
Yurii i Ukraina, i väntan på en buss som ska ta dem mot gränsen.
Sista biten hem var en ren transportsträcka, med tåg och buss via Tyskland och Danmark.
Yurii beskriver känslan när de slutligen nådde fram till Järlåsa den 8 mars.
– Jag hade knappt sovit på tre dygn men jag blev helt full av energi. Sen på kvällen när vi lade oss drömde jag inte, men jag sov ungefär tretton, fjorton timmar. Det var den skönaste sömnen jag någonsin haft.
Även om de nu äntligen har kunnat andas ut i trygghet, är kriget inte så avlägset för Yurii. Han har en del vänner kvar i Okthyrka som, till skillnad från honom själv, varit gamla nog för att strida. Tre av dem vet han med säkerhet är döda. En brann inne i ett pansarfordon, berättar han. En annan blev ihjälbombad vid en vägspärr, en tredje avled efter strider utanför Okthyrka.
Yurii hjälper till med arbetet på Handlarn i Järlåsa, som Alexanders familj äger. Yurii säger att han gillar att arbeta med kroppen, för då kan han vila från tankarna.
Yurii och Aliesiia ska börja skolan igen så småningom, men för tillfället hjälper de till i butiken som Alexanders familj äger. Handlarn', i Järlåsa.
Vad har du för tankar och planer inför framtiden?
– Vila! fyller Yana i, innan Yurii hinner svara själv.
– Ja, jag ska troligtvis vila ett tag, instämmer han. Till hösten ska jag avsluta nian, sen gå gymnasiet, få ett jobb jag gillar. Jag har inte bestämt mig vilket jobb än. Och så bara leva lugnt.