Yanas barn, 12 och 15 år, är fast i Ochtyrka i östra Ukraina. De avvisades 2020 och bor sedan dess med sin pappa.
Tv:n står på i Yana och Alexanders vardagsrum, i lägenheten i Järlåsa. Det är en livenyheter med bevakning av invasionen. Bilder av brinnande byggnader, explosioner och militära framryckningar flimrar förbi. Ungefär 1 540 kilometer från Järlåsa, i en liten stad i nordöstra Ukraina som heter Okhtyrka, finns Yanas son Yurii, 15 år, och hennes dotter Aliesiia, 12 år. De befinner sig ungefär sex mil från den rysk-ukrainska gränsen, och kan höra skottlossningen från fönstret i sin lägenhet.
– Orolig är inte det rätta ordet, det är en annan känsla jag inte kan sätta ord på. Jag vill hämta mina barn, jag är helt tom nu, säger Yana.
Vad tänkte ni när ni hörde talas om att Ryssland invaderat?
– Det är inte första gången de gör det, 2015 kom vi till Sverige för att det var krig på Krim. Jag har en kall känsla i magen, för vad som helst kan hända, säger hon.
Telefonen ringer och det är sonen Yurii som hör av sig på videosamtal. Femtonåringen sitter i soffan och framstår som anmärkningsvärt lugn med tanke på omständigheterna. Han berättar sakligt, på svenska, om att det pågår allvarliga strider i utkanten av staden.
– Just nu är det lugnt, men tidigare var det skottlossning, handgranater, granatkastare.
Yana har inget permanent uppehållstillstånd, utan har sökt asyl från Ukraina, och kan därför inte återvända dit utan att hennes ansökan om uppehållstillstånd.
Yana är från Ukraina, och befinner sig just nu i en utdragen process för att få uppehållstillstånd i Sverige. Hon sökte från början asyl i Sverige 2015, efter Rysslands invasion Krim. Hon kom då hit tillsammans med sina två barn, Yurii och Aliesiia. Barnens biologiska pappa var dock kvar i Ukraina. I Järlåsa träffade Yana sin nuvarande man Alexander, som jobbar på en livsmedelsbutik i Järlåsa. Nu har de varit gifta i sex år, och har en 43 dagar gammal bebis tillsammans.
Yana har fortfarande inte permanent uppehållstillstånd i Sverige, och processen för att skaffa det pågår fortfarande. I februari 2020 beslutade Migrationsverket att hennes två barn var tvungna att återvända till Ukraina eftersom Yana inte har permanent uppehållstillstånd. Sedan dess har Yana också försökt få tillbaka dem till Sverige. Men nyheterna om invasionen har vänt upp och ner på tillvaron.
Yana har ett 43 dagar gammalt barn med sin nya make Alexander. På håll följer hon händelseutvecklingen i Ukraina, där hennes två andra barn befinner sig.
Yurii berättar över videosamtalet att ryska pansarvagnar står uppställda i stadens centrum, och att strider pågår öster om staden. Vissa av hans vänner har kallats in för att kriga för den Ukrainska armén. Skolundervisningen har ställts in, hyllorna i matbutikerna gapar tomma eftersom folk bunkrar, och livsmedelstransporterna kan inte komma fram eftersom de blockeras av ryska trupper.
– Om det fortsätter såhär några dagar kommer vi bli ganska hungriga, för det är problem att få fram mat, säger han.
Yurii säger att han önskar att han kunde flytta hela stadens befolkning till tryggheten i Sverige. Medan vi pratar vankar Yana av och an i rummet med sitt nyfödda barn i famnen. Samtalet gör henne uppenbart orolig och ängslig. Hon bryter in i konversationen och Yurii och hans mamma byter hastigt över till ryska, medan han försöker lugna henne. När samtalet sedan avslutas görs det med Yuriis ord:
– Var inte oroliga, allt kommer bli bra.
Men orden lugnar inte Yana. Hon beskriver att hon känner sig maktlös.
– Det spelar ingen roll vad barn tycker, man måste välja vad som är bäst för barnen. Varje mamma oroar sig för sitt barn, för sin man, för sin far.