"Hon har firat min födelsedag varje dag sen februari förra året så jag får presenter varje dag", berättar Chatrine och Julia plockar fram saker hon har gjort, från handgjorda födelsedagskort till små figurer. Hon har också gjort en liten modell av Järvsö skidbacke, komplett med en kanin som kan åka ner.
ME är ett kroniskt trötthetssymtom och klassificeras som en neurologisk sjukdom. Enligt riksförbundet för ME-patienter (RME) lever kring 10 000 människor i Sverige med sjukdomen men man tror att mörkertalet är stort. ME påverkar nervsystemet, immunförsvaret och energiproduktionen och symtomen är att man ofta känner sig utmattad, sjuk och har värk i kroppen. Idag finns inget botemedel eller läkemedelsbehandling.
När Julia Sagströms mamma Chatrine diagnostiserades med ME 2020 efter en tids sjukdom var Julia bara sju år. Men redan som femåring började hon be sina föräldrar om att få samla in pengar för att stötta de som drabbas av ME och pågående forskning kring botemedel.
– Jag började sälja smycken för att jag ville hjälpa mamma, berättar Julia vid köksbordet hemma i villan i Gamla Uppsala där hon bor med mamma, pappa Mats och storasyster Amanda.
Julia gör alla smycken själv, men ibland hjälper mamma Chatrine till.
I vintras presenterade Julia slutligen två sidor med ekonomiska beräkningar om materialkostnader och tidsplanering. Efter det gick Mats och Chatrine till sist med på att hon skulle få börja. Under våren kom Julia igång med att skapa och sälja smycken till förmån för RME och deras forskningprojekt kring ME och postcovid. Sjukdomarna har snarlika symtom och forskare hoppas kunna hitta botemedel för båda genom att undersöka likheterna.
Lagom till internationella ME-dagen 12:e maj hjälpte Chatrine Julia att starta webbshopen "Homemade by JuliaS" genom hemsidan för Chatrines företag "Uppsala fobi och samtalsterapi". Eftersom Julia bara är 9 år så får hon inte stå som säljare utan det gör Chatrine. Men det mesta andra sköter Julia själv.
– Det första jag köpte var de där kaninberlockerna, berättar hon och pekar bort mot bordet med smycken.
Det första materialet köpte hon för ihopsamlad veckopeng. Det har varit viktigt för henne att göra allt själv.
– Det är för att det ska kännas att det kommer ifrån mig, berättar hon.
Enligt hennes föräldrar är det ganska typiskt för Julia.
– Det går lite igenom i allt hon gör. Om hon ska köpa födelsedagspresent till en kompis så är det alltid viktigt för henne att hon själv ska betala. Så då tar hon med sig några skrynkliga tjugolappar och betalar, berättar Mats.
Julias webbshop heter "Homemade by JuliaS".
När hon inte pysslar så tycker Julia om att läsa och hennes föräldrar har från starten varit noggranna med smyckena inte får ta upp all hennes tid. Och om det slutar vara roligt så lägger de ner.
– Hon är trots allt bara nio år. När hon började så var det smycken precis överallt; jag höll på att bli tokig. Då sa vi att vi får vara vaksamma på hur en nioåring reagerar på något sånt här, berättar Mats.
På frågan hur mycket tid hon lägger ner på att göra smyckena är hon och hennes föräldrar lite oense.
– Ett armband tar typ en minut, berättar Julia.
Men enligt Mats och Chatrine tar många ut av dem betydligt längre än så. Sedan starten har Julia lyckats få en del materialsponsring, bland annat från Panduro och Uppsala färg. Genom en lokal Facebook-grupp för företagare har hon även fått sponsring till att skapa en logga och göra reklamblad. Men det mesta samlar hon ihop från veckopengar och presentpengar.
När Julia blir stor vill hon bli veterinär berättar hon. "Eller, allra helst vill du ju bli kaninklappare" fyller Mats i och Julia nickar instämmande.
Än så länge har det blivit ungefär 20 beställningar som har gått iväg och i köket står fyra ramar fulla med smycken uppställda och det ligger smycken inslagna i små presentpåsar i en korg. Utöver avgifter och materialinköp kommer alla pengar att gå till forskning.
Redan innan Julia började med smyckena har pysslandet har varit en stor del i Chatrines och döttrarnas vardag. Chatrine arbetar som vanligt men sedan hon har blivit sjuk kan hon inte längre delta i familjens mer fysiska aktiviteterna på samma sätt.
– Och fast hon var så liten så kommer Julia ihåg att jag var med och cyklade eller hoppade studsmatta förut. En stor anledning till att Julia ville göra något för att samla in pengar handlade om att hon vill att det ska finnas ett botemedel så att jag kan vara med igen. Hon ser ju att jag blir lite utesluten från allt sådant, berättar Chatrine.
När sjukdomen slog till var det väldigt plötsligt från en dag till en annan.
– Mamma brukar säga att gå i trappan är som att springa ett maraton, fyller Julia i.
Planen är i nuläget att Julia ska lämna över pengarna till Riksförbundet för ME-patienter i december. När Julia skickar iväg beställningar brukar hon alltid säga samma sak till sina föräldrar.
– Tänk om det är just den här tjejens order som gör att de hittar en bot?
Julia skickar med handskrivna lappar till de som beställer smycken.