En grym process som kan återtraumatisera de drabbade. Ja, så beskriver utländska forskare i P1-programmet Kaliber den svenska upprättelseprocessen för de personer som ansökt om ersättning efter att ha vanvårdats i barn- och fosterhem mellan åren 1920-1980. Att mer än hälften fick avslag visar att kraven varit för höga, menar forskarna.
Enligt lagen skulle bara de allvarligaste fallen av vanvård ge ersättning. Dessa personer fick 250 000 kronor – övriga fick ingenting. Och detta hade kunnat göras annorlunda, menar Uppsalaläkaren Claes Sundelin som satt med i Ersättningsnämnden och där bedömde vilka som skulle få skadestånd.
– När man tittar på utfallet och de erfarenheter jag kan dra så tror jag att det hade varit klokt med två nivåer. Även om personen inte hade fått så mycket pengar hade man fått det som var viktigast, nämligen en bekräftelse: att staten erkänner att det inte varit bra, säger han.
Många av de som sökte ersättningen hade blivit intervjuade i den statliga Vanvårdsutredningen, och 2011 bad svenska staten barnhemsbarn som vanvårdats om ursäkt offentligt. Det fanns därmed en förväntning om att också få ersättning för lidandet, säger Claes Sundelin.
– Man hade fått en ursäkt, men när det väl kom till skarpt läge blev det ingenting. Jag har full förståelse för att många upplevde det som en ny kränkning.
Han är också kritisk till att de som ständigt slussades runt mellan olika hem eller på andra sätt behandlades illa av socialtjänsten inte fick rätt till ersättning.
– En del barn omplacerades uppemot femton gånger och fick aldrig chans att rota sig. Andra placerades hos psykiskt sjuka eller alkoholiserade föräldrar. Då tycker jag att det är ett misslyckande från samhällets sida.
I andra länder som haft liknande upprättelseprocesser har andelen som fått ersättning varit betydligt högre, i Irland till exempel var siffran 95 procent. Men Claes Sundelin tycker inte att det går att jämföra rakt av eftersom 15-20 procent av avslagen här berott på att personen inte placerats på barnhem av staten, utan av föräldrarna, eller att det inte gått att hitta papper på att personen varit placerad.
Totalt kom Claes Sundelin att lyssna till cirka 1 000 personers barndomsberättelser. Historier om misshandel, sexuella övergrepp, tvångsmatning, inlåsning och barndomar helt utan kärlek.
– Det var en resa i svensk socialhistoria och visade hur mycket synen på barn förändrats på kort tid. För oss gällde det att sätta in allt i ett historiskt sammanhang. Att ibland ha blivit luggad i sitt fosterhem räckte inte för ersättning. På 30- och 40-talet skedde ju sådant i nästan alla hem.