Barn som misshandlas, blir våldtagna, inlåsta och tvångsmatade. Claes Sundelin har hört många mörka berättelser om förstörda barndomar under de närmare två åren som han suttit i Ersättningsnämnden, den myndighet som avgör vem som ska få ersättning för att ha vanvårdats på barn- eller fosterhem. Han har träffat omkring 500 av de drygt 4 400 personerna som hittills ansökt om skadeståndet på 250 000 kronor.
– En del har inte talat om det på 30 år. Och när minnena mobiliseras överväldigas de av känslor … på något vis blir de åtta år igen när de sitter framför oss, säger Claes Sundelin som sitter med i nämnden eftersom han tidigare arbetat med frågor som rör misshandlade och utsatta barn.
Ersättningen har kunnat sökas sedan första januari 2013, och senast den sista december i år måste ansökan vara inne. I de fall som nämnden hittills avgjort har ganska exakt hälften fått nej. I Uppsala län är det ännu högre andel avslag: 32 personer i länet har hittills fått ersättning, medan 47 personer fått avslag. Ytterligare drygt 30 personer i länet väntar på besked.
Ibland blir det avslag av formella skäl.
– Det måste ha funnits ett beslut från myndigheterna att omhänderta barnet, har föräldrarna själva lämnat bort barnet säger lagen att man inte kan få ersättning. Inte heller om barnet adopterats av fosterföräldrarna, säger Claes Sundelin.
De som söker ersättning är bara en liten andel av de närmare 200 000 barn som placerades i barnhem och fosterhem mellan åren 1920-1980.
– Många har avlidit. En del vill bara glömma och inte riva i det. Och så finns det en stor grupp som säkert haft det ganska bra, säger Claes Sundelin.
Samhällets syfte med att placera barnen var att skydda dem från exempelvis fattigdom eller misshandel. Men man svek barnen; det gjordes mycket få inspektioner av hur de hade det.
En stor del av de sökande vittnar om att ha fått stryk dagligen med olika typen av tillhyggen. Och många berättar om sexuella övergrepp, främst i fosterhem. På många barnhem gick mycket ut på straff.
– Den som kissade på sig kunde bli slagen, bränd med brännässlor eller få ligga i sina våta lakan. Och det fanns en väldig fixering vid att barnen skulle äta upp, det har handlat om tvångsmatning och att barnen fått äta upp sina spyor.
Men hur kunde det vara så här?
– Jaa … jag vet inte. Men det fanns väldigt lite kunskap om utvecklingspsykologi, och på många sätt saknades ett grundläggande barnperspektiv i hela samhället. Men måste också komma ihåg att det fanns barn på barnhem och fosterhem som hade det bra. Vi träffar ju de som haft det värst.
Och det är just de allvarligaste fallen som ska ges ersättning, enligt lagen. Vissa sökande har helt enkelt inte haft det tillräckligt hemskt. Att man inte trivts eller känt sig utanför räcker inte. Inte heller mindre grov misshandel, som exempelvis luggningar, om placeringen inte varit långvarig. Men vad som är allvarligt är ofta svårbedömt, enligt Claes Sundelin.
– Svårast att värdera är fallen där de sökande säger att det inte fanns någon kärlek och vänlighet. Många upplever den försummelsen minst lika allvarlig som fysisk misshandel. Vi väger in det, men inte lika tungt som sexövergrepp och misshandel.
Den som ständigt slussades mellan olika hem och aldrig fick landa någonstans har däremot ingen rätt till ersättning, trots den stora otrygghet som detta innebar. Det tycker Claes Sundelin är den största bristen med den lag som han och övriga i Ersättningsnämnden har att följa.
Han förstår att det kan kännas oerhört tragiskt för den som sökt men nekas ersättning.
– Det blir ju som ännu ett slag i ansiktet. Inte bara blir man utan upprättelse, man blir också sänkt igen.