Clara var bara åtta år när hela hennes tillvaro rasade samman. Hon var ensam hemma och telefonen ringde. Mannen som pratade i andra änden utgav sig för att vara läkare och beordrade Clara att undersöka sig själv.
– Jag tror att jag vara lite nyfiken först och därför gjorde jag som han sa, säger Clara som i dag är 23 år.
Men handlingarna som mannen ville att Clara skulle utföra blev allt mer sexuella och hon blev allt mer obekväm.
– Flera gånger sa han att om jag inte följde hans instruktioner så skulle han komma hem till mig. Han sa det som ett hot, att jag inte skulle bli glad om han dök upp hemma hos mig.
Clara har i dag svårt att komma ihåg mer exakt vad mannen sa, hur han sa det och hur länge det pågick. Men känslan glömmer hon aldrig.
– Jag var livrädd när jag väl lade på luren. Jag sprang och gömde mig i garderoben och satt där och bara skakade i mörkret tills mina föräldrar kom hem, säger hon.
På många sätt överensstämmer Claras historia med de tidigare fall som framkommit mot "Oskar" – upplänningen som under 20 års tid förmått barn att under hot utföra sexuella handlingar via bland annat telefon, och som nu står åtalad igen för grova sexbrott. Men det kan lika gärna vara någon annan. De sexuella förövarna är många och brottsoffren ännu fler. Clara vet än i dag inte vem som var på andra sidan luren. Hennes föräldrar gjorde en polisanmälan men den lades ned efter bara tio arbetsdagar.
– Mina föräldrar sa till mig att det berodde på att samtalet hade spårats till en telefonkiosk och att det var omöjligt att veta vem som ringde. Jag vet inte om de sa så bara för att skydda mig, säger hon.
I polisens handlingar står det att anmälan "läggs ner för att brott inte går att styrka". Det är en av de vanligaste orsakerna till att förundersökningar läggs ner och innebär att polisen inte kan få fram tillräckligt med bevis. Sexualbrott är av sin natur svåra att bevisa då det sällan finns vittnen och det många gånger saknas tillräckligt med teknisk bevisning. I Uppsala såväl som i landet som stort är det knappt en fjärdedel av alla fall som leder till åtal.
– Det är klart att det känns hemskt att han som ringde aldrig har behövt stå till svars. Den mannen har förstört mitt liv, säger Clara.
I skolan fick Claras lärare information om vad som hade hänt och hon erbjöds att prata med en kurator. Clara vägrade.
– Jag ville bara förtränga det och låtsas som att det aldrig hade hänt. Sen var det aldrig någon som frågade igen.
Hur mycket Clara än har försökt att glömma så är det omöjligt säger hon.
– Jag har jättesvårt att lita på folk och komma nära andra människor. Som vuxen har jag haft några pojkvänner men jag har aldrig kunnat vara mig själv med dem. Jag har drabbats av ångest, tvångsbeteenden och djupa depressioner, säger hon och tystnar ett tag.
– Hela jag gick sönder efter det där telefonsamtalet.
När Clara mått som sämst har hennes mamma tagit upp mannens samtal och frågat om hon inte velat prata med någon
– Jag har blivit jättearg och skrikit på henne att jag hatar henne och att hon ska hålla käften, vilket har känts hemskt i efterhand. Jag älskar min mamma, jag älskar hela min familj men jag har inte orkat hantera det, säger hon och fortsätter.
– Mina föräldrar har respekterat mig genom att inte pressa mig mer eller frågat mer om det, vilket jag såklart uppskattat där och då. Jag lägger ingen skuld på mina föräldrar men i efterhand tänker jag att det kanske hade varit bra om någon vuxen, till exempel skolkuratorn, hade fortsatt att försöka få mig att prata om det.
Som UNT rapporterat om tidigare har barn många gånger svårt att berätta om sina trauman, samtidigt som personal inom skola och vård alldeles för sällan ställer direkta frågor.
– Jag har haft kontakt med psykiatrin i flera år men det är aldrig någon som har frågat om jag har utsatts för någon form av sexuellt övergrepp. Och jag har inte berättat det. Jag har skämts för mycket för att våga säga något, säger Clara.
I stället har hon bollats mellan en rad olika behandlingar.
– Jag har ätit en stor mängd olika läkemedel. Jag har gått i terapi och fått KBT samt ECT (elchockbehandling reds. anm). Men ingenting har hjälpt. Ibland har det känts som att allt är mitt eget fel, säger hon.
När vi träffar Clara är det första gången någonsin som hon delar med sig av det hon har varit med om för någon utanför familjen. Det var efter att hon läst UNT:s granskning om sexuella övergrepp mot barn som hon till slut bestämde sig för att ta det steget.
– Jag hoppas att någon som utsatts för någon form av sexuellt övergrepp läser det här och också vågar berätta vad som har hänt dem. Jag mår långt ifrån okej men jag har äntligen börjat bearbeta allt genom att prata om det. Jag har insett att det inte är ett alternativ att förtränga det här om jag ska bli frisk från min psykiska ohälsa.
Fotnot: Clara heter egentligen något annat. Vissa detaljer har utelämnats för att säkra Claras anonymitet.