De hoppas ännu på läkemedel mot svår cancer

Det är 2003 och Joachim Gullbo ska disputera vid Uppsala universitet. Redan som doktorand verkar han ha lyckats göra vad många forskare drömmer om – en riktig upptäckt. Den cancerbekämpande molekyl han tagit fram i laboratoriet beskrivs av universitetet som "mycket lovande" eftersom den är både målsökande och effektiv; den attackerar specifikt cancercellerna och visar sig döda dem betydligt bättre än andra liknande kemiska föreningar som används i läkemedel.

Historien om molekylen börjar redan under första världskriget. Då såg forskare att personer som utsatts för det kemiska stridsmedlet senapsgas fick svåra skador på vävnad med hög cellomsättning. Det här ledde till tanken att kunna bekämpa tumörer, där celler delar sig ohämmat, med just senapsgasliknade kemiska föreningar.

Efter ett genombrott på 40-talet har också flera varianter använts i cancervården.

I Joachim Gullbos provrör i Uppsala kopplades kvävesenapsgas till en viss aminosyra, vilket visade sig ge nya, gynnsamma egenskaper i kampen mot cancer, särskilt mot en viss benmärgscancer. Molekylen fick namnet J1, J som i Joachim.

I dag är han docent och forskare i USA och rådgivare åt bolaget Oncopeptides, som han och fem professorer – varav två är Peter Nygren och Rolf Larsson från Uppsala – grundade år 2000 för att ta molekylen till cancerpatienterna.

– Redan våra djurstudier i Uppsala visade goda resultat. Och så har det fortsatt i flera studier, säger Joachim Gullbo.

Men att ta en lovande laboratorieupptäckt till ett läkemedel som fungerar i patienter är en resa över raviner och genom nålsögon. Få forskare ger sig ut på den resan. Peter Nygren, Rolf Larsson och Joachim Gullbo tillhör dem som gör det och fick i höstas Uppsala universitets innovationspris Hjärnäpplet för det. Det gjorde dem stolta, säger de.

– Många forskare föredrar nog tryggheten i labbet, publicerar sin forskning utan direkt tanke på tillämpning och underviker att ge sig ut på det här gungflyt, säger Peter Nygren.

Gungfly, ja. I oktober meddelade Oncopeptides plötsligt att de drar tillbaka sitt cancerläkemedel Pepaxto, baserat på molekylen J1, att de lägger ned planerna på kommersialisering i USA och drar ned kraftigt även på hemmaplan i Sverige. 

Bakom det drastiska beslutet låg negativa besked från USA:s läkemedelsmyndighet FDA om möjligheten att få ett marknadsgodkännande.

För Joachim Gullbo kom nyheten närmast som en chock, trots att han som rådgivare har tät kontakt med bolaget.

– Jag var väldigt, väldigt förvånad, både över FDA:s negativa besked och bolagets beslut. Här finns så många förlorare, säger han.

Peter Nygren och Rolf Larsson vittnar om samma stora förvåning.

– Jag och de flesta andra med insikter om studieresultaten för Pepaxto och med kännedom om FDA:s bedömningar i liknande fall hade förväntat oss ett godkännande med vissa begränsningar, säger Rolf Larsson.

Läkemedlet fanns sedan i vintras på marknaden i USA efter ett första begränsat godkännande av FDA. I våras publicerades så en större, uppföljande studie med 495 patienter. Resultaten fick FDA att ana oråd och under sommaren gick myndigheten ut med en varning till patienter och personal i hälso- och sjukvården för en ökad risk för död kopplad till Pepaxto.

FDA:s formulering om ökad död är något forskarna vänder sig mot. De talar i stället om "kortare överlevnad efter avslutad behandling" bland dem som tog Pepaxto jämfört med dem som tog jämförelseläkemedlet. Och under behandlingen överlevde fler som tog Pepaxto.

Förklaringarna syns i en analys av undergrupper i studien, som visar att Pepaxto tydligt gynnade äldre patienter som inte genomgått benmärgstransplantation. Å andra sidan gynnades yngre som nyligen transplanterats av preparatet som Pepaxto jämfördes med.

Här förbisåg FDA en chans att rikta läkemedlet mot dem där det verkligen gjorde nytta, menar Uppsalaforskarna.

– Som jag uppfattar det tycker FDA att underlaget i undergrupperna är för litet för att kunna säga något statistiskt säkerställt och att det därför behövs nya studier, säger Joachim Gullbo.

Ligger det inte något i det då?

– Jo, det gör det nog. Men om effekten blir att inga patienter får tillgång till Pepaxto fast vi ser att det hjälper, då missar man målet.

Men med FDA:s inställning på bordet går det att bortom den första chocken förstå att bolagets drastiska beslut inte var orimligt, menar Peter Nygren.

– Nya studier tar lång tid och är väldigt dyra och man måste då tänka över sådant som sina patenttider.

Vad känner ni som forskare, som arbetat med och följt detta i över 20 år?

– Det vore värre om studien visade att läkemedlet inte fungerar. Data visar ju tvärtom att det fungerar, säger Peter Nygren.

– Vi hoppas fortfarande att Pepaxto kommer att bli ett läkemedel som gör nytta för rätt grupp patienter, säger Rolf Larsson.

Några som inte har lika gott hopp är aktieägarna. Nyheten om att Pepaxto dras tillbaka har lett till årets största ras på börsen. I aktieforum på nätet flödar förlorarnas frustration och flera ifrågasätter om det finns pengar nog i bolaget för att överleva.

När bolaget introducerades på börsen var värdet 46 kronor per aktie, förhoppningarna var stora men det fanns inga data från patientstudier. Nu finns data som visar att läkemedlet fungerar, men värdet har rasat till under fyra kronor. Rea, tycker forskarna.

Men vem ska våga satsa sina pengar på läkemedelsutveckling under de här förutsättningarna?

– Vi kan inget om marknaden, vi ser bara hur den fungerar. Men det borde finnas analytiker som ser det vi ser i bolaget, säger Peter Nygren.

För än är historien om J1 och Pepaxto inte slut, påpekar de. En tillståndsansökan ligger hos den europeiska läkemedelsmyndigheten. Beslut väntas i vår.

I laboratoriet fortsätter de samtidigt att söka efter spännande molekyler som kan utvecklas i nya start up-bolag som kan attrahera det riskkapital som krävs för att täcka kostnader för stora kliniska läkemedelsprövningar.

Genom att utveckla laboratoriemodellerna för cancer så att chansen ökar för att det som fungerar i labbet också fungerar i patienter, kan forskningen bidra till fastare mark under fötterna för den som vågar satsa.

Men, påpekar Peter Nygren, till syvende och sist är det när man testar på patienter som man får svaret.

 – Och det är tyvärr fortfarande mer eller mindre en avgrund som skiljer.