När hjärnan inte minns

Vem var det? Att inte känna igen ett bekant ansikte på gatan eller sig själv i en fönsterspegling är ­verklighet för en del. Omkring två procent av ­befolkningen antas vara ansiktsblinda. En av dem är Görel Kristina Näslund i Sigtuna.

13 mars 2017 06:00

Känner hon igen mig? Det är den första frågan som dyker upp. Jag har intervjuat Görel Kristina Näslund flera gånger i andra sammanhang men inte om just ansiktsblindhet. Så när jag under en promenad får syn på henne där hon står i en hållplatskur och väntar på bussen, tvekar jag en sekund innan jag går fram och frågar om vi kan bestämma tid för en intervju.

– Åh så bra att du presenterar dig, vet du om att jag är ansiktsblind? svarar hon.

Läs mer: Minnen ger livet mening

Ansiktsblindhet eller prosopagnosi som det också heter, kan ställa till med en del bekymmer. Vänner och bekanta kan uppfatta en som snorkig eller ointresserad. En del vill inte erkänna sin ansiktblindhet och särskilt inte män, säger Görel Kristina Näslund, som själv är psykolog och medicine doktor och har skrivit en bok om ansiktsblindhet. Enligt en tysk studie är omkring två procent av befolkningen ansiktsblinda men hon tror att det rör sig om många fler.

– Inför min bok intervjuade jag omkring 60 personer men jag har pratat med många fler sedan dess. Många vill inte tillstå att de inte minns ansikten, särskilt inte män, de vill inte tillstå att det är något fel, det känns kanske som en defekt.

Görel Kristina Näslund visste tidigt i livet att hon hade svårt att komma ihåg ansikten. Men diagnosen ansiktsblindhet föll på plats när hon som 27-åring bodde i USA.

– Jag träffade en man i 35-årsåldern som hejade på mig i snabbköpet som om han kände mig. Jag hade ingen aning om vem han var och försökte komma på om jag kände honom.

Det visade sig att hon hade suttit bredvid honom under en middag kvällen innan. Några år senare var hon doktorand på Karolinska institutet och passerade ett av lärarrummen. En av lärarna hejdade henne och sa: Kom in Görel, du känner ju honom här.

– Jag hade ingen aning om vem han var heller. Men det framkom att jag, på en föreläsning jag var på dagen innan, hade suttit och lyssnat på honom i ett par tre timmar, han var föreläsaren. Jag borde ha kommit ihåg honom.

Läs mer: Mönster får oss att minnas

Den mänskliga hjärnan lagrar helheten av ett ansikte i minnet och inte direkt enskilda detaljer. Att kunna känna igen ett ansikte är viktigt för att kunna leva tillsammans med andra. När Görel Kristina Näslund för drygt tio år sedan upptäckte att det inte fanns något skrivet om ansiktblindhet började hon skriva själv. Hon frågade runt bland människor hon mötte och upptäckte att hon var långt ifrån ensam med att inte komma ihåg ansikten. I boken intervjuar hon flera personer som har olika grader av ansiktblindhet.

I början av 1990-talet trodde man att det var sällsynt med ansiktsblindhet och att det endast kunde bero på skador som uppstod vid olyckor. Det var först på 2000-talet som det blev allmänt känt att det även kan vara ärftligt, berättar hon.

– Jag frågade aldrig mamma om hon var ansiktsblind. Men hon drog sig gärna undan umgänge och många ansiktsblinda verkar göra det.

Forskningen i dag har inte kommit så mycket längre vad det gäller ansiktsblindhet. Det stora området som det forskas om är att hitta mekanismerna kring vad som händer i hjärnan, vilken typ av information som finns i ansikten som de ansiktsblinda inte kan hantera. För en person med normal förmåga att se ansikten är det särskilt viktigt att ansiktet uppfattas som en integrerad helhet och inte i detaljer. Det säger Johan Lundin Kleberg, legitimerad psykolog och doktorand som forskar om hur man uppfattar ansikten vid Uppsala unviersitet.

– Vi vet fortfarande ganska lite om prosopagnosi. Det som förvånar är att hos människor som blir ansiktsblinda efter en hjärnskada, syns avvikelser i just de områden i hjärnan som är specialiserade på ansikten. Samma avvikelser är svåra att hitta hos personer med medfödd prosopagnosi. De verkar inte alltid ha den här typen av avvikande aktivitet som man skulle kunna vänta sig.

Men även om prosopagnosi är ett litet forskningsfält tror Johan Lundin Kleberg att forskarna kommer att kunna skilja ut olika typer av ansiktsblindhet under en inte alltför avlägsen framtid.

Hur ansiktsblinda uppfattar ett ansikte skiljer sig åt. En kvinna som Näslund intervjuar i sin bok liknar sitt seende av ett ansikte vid en Picassomålning. En annan liknar det vid att den hon möter har en nylonstrumpa dragen över huvudet.

För utomstående kan problemet te sig obetydligt men Görel Kristina Näslund menar att det påverkar livet mer än man tror.

– Det vore dumt att ta jobb som receptionist eller nattvakt. Överhuvudtaget jobb där man behöver känna igen vissa personer. Det är onödigt att göra det svårt för sig själv, säger hon.

Diagnosen prosopagnosi är ett förhållandevis vanligt och ofta oupptäckt funktionshinder, enligt Johan Lundin Kleberg. Men orsakerna bakom varierar. Det kan vara så att en person har svårt att uppfatta ett ansikte. Det kan också vara så att en annan uppfattar ansikten på ett normalt sätt men har svårt att lära in det. Det kan även vara så att någon har svårt att lagra ansiktsbilder i hjärnan eller svårt att plocka fram bilderna från arkivet i hjärnan.

Gyrus fusiformis heter det område i hjärnan som är av betydelse för vår förmåga att känna igen och minnas ansikten.

För Görel Kristina Näslund är det själva minnet som inte fungerar. Hon kan komma ihåg vilka kläder människan hade på sig. Hon kan minnas frisyren eller om personen är kort, lång, kraftig eller tunn och rörelsemönstret. Ansiktet har hon ingen minnesbild av.

– Men jag minns allt vi pratat om, jag kommer ihåg våra samtal. Jag minns bara inte ansiktet.

Många gånger känner hon att hon gör människor besvikna. De vill bli bekräftade.

– Ja, jag tänker på vad de ska tro om mig och att folk kanske tycker att jag är snorkig. Alla vill bli igenkända och ihågkomna. I stället får de känslan av att de inte gjorde något som helst intryck på mig, men det stämmer ju inte.

Det bästa att göra är att säga till sina vänner och till nya bekantskaper som det är. Då möts du ofta av större förståelse från omgivningen tycker hon.

Har du någon gång utnyttjat din ansiktsblindhet och låtsas att inte känna igen en människa du inte vill träffa?

– Nej så har jag aldrig tänkt. Då byter jag hellre till trottoaren på andra sidan, säger Görel Kristina Näslund.

Prosopagnosi

Omkring två till två och en halv procent av befolkningen tros ha prosopagnosi eller ansiktsblindhet.

Det är svårt att uppskatta andelen eftersom det inte finns några överenskomna definitioner för diagnosen. Därför bygger siffran mycket på vad personer själva uppfattar.

De forskarstudier som gjorts i stort kring ansiktsminne tyder på att prosopagnosi även kan vara ärftligt. Man har kartlagt vissa familjer och där kunnat se att ovanligt många har ansiktsblindhet. Men studierna är små och det behövs betydligt mer kunskap i ämnet.

Även många psykiska och neuro­logiska sjukdomar är förenade med svårigheter att känna igen ansikten.

Källa: Johan Lundin Kleberg

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!