– BUP har en telefonsvarare som man ska tala in på. Men de ringer aldrig tillbaka. Det är enormt frustrerande. Den enda gången de tar kontakt är när det sker på deras initiativ, säger Amandas mamma.
Amanda är 15 år och mår psykiskt väldigt dåligt mellan varven. Just nu är det osäkert om hon ska klara skolan. Hon går i nionde klass och har anpassat schema med nedsatt skoltid. Periodvis har hon skurit sig själv för att dämpa sin ångest, hon har varit deprimerad och har låg självkänsla.
På mellanstadiet ville Amandas mamma att skolan skulle göra en utredning.
– I lågstadiet hade hon svårt att sitta still; det kröp i hennes kropp. I skolan gick det bra men när Amanda kom hem orkade hon inte hålla masken utan bröt ihop. Det blev kaos och krig hemma, i skolan var hon annorlunda, där var hon en hjälpsam och duktig person. Det gav henne en press att leva upp till, säger hennes mamma.
Skolpersonalen tyckte att det gick bra för Amanda i skolan och att ingen utredning behövde göras. Amandas mamma tjatade om en utredning under hela mellanstadietiden. Men det blev nej. Inte förrän i sjuan när Amanda fick ett raserianfall vid rektorsexpeditionen och kastade en stol hände något.
– Hon som alltid försökt passa in, följa normer och regler fick bara nog. Det blev räddningen, säger hennes mamma.
Skolan ansåg att en utredning behövdes och då tog det inte lång tid innan Amanda diagnostiserades med adhd och dyslexi (läs- och skrivsvårigheter) och även depression samt sömnsvårigheter. Det var i april 2017, ett halvår senare, i oktober, fick hon tid hos BUP.
– Där pratade man mest om sömn och mat, säger Amandas mamma.
Amanda fick medicin utskriven. Efter några veckor var hon deprimerad och hade gått ner en massa i vikt. Amandas mamma vill inte längre att hon skulle fortsätta med den medicinen.
– Då ringde jag till BUP för att diskutera om det fanns någon annan medicin och möttes av en telefonsvarare som sa att jag skulle trycka på knapp nummer ett för att lämna ett meddelande men att ingen skulle ringa tillbaka, säger mamman.
Under flera månader händer ingenting igen. Sedan kommer en kallelse till en ny handläggare på BUP i mars 2018.
– Vi går på ännu ett möte och det pratas om mat och sömn igen. Vi får löfte om en ny medicin. Men på apoteket finns ingen utskriven, inte den dagen och inte dagen efter, säger Amandas mamma.
Hon ringer igen till BUP:s telefonsvarare och lämnar ett meddelande.
Fyra månader senare, i juni, får de en ny tid och då beslutas att Amanda ska få en ny medicin i augusti när skolan börjar.
I september försöker Amandas mamma få kontakt med BUP för att återkoppla hur medicinen fungerar. Hon ringer till telefonsvararen men får ingen kontakt.
Ny väntan börjar. I oktober ringer Amandas mamma om ett lämplighetsintyg för mopedkörkort.
– Unga med adhd behöver intyg från BUP. Så jag ringer till telefonsvararen igen, säger Amandas mamma.
I november får de komma på möte med psykolog, men något intyg får de inte. Däremot löfte om psykologkontakt, med start i januari.
Nytt möte i februari, men ingen kan skriva ut ett intyg på grund av att ingen känner Amanda. Vid varje möte har hon mötts av olika personer ur personalen på BUP.
– Nu sitter vi i april och medicinerna är slut, kontakten verkar också vara det. Amanda har inte fått något intyg och ingen psykologkontakt. Hoppet sinar för henne och hon är väldigt nedstämd. Att vänta har varit supertuff för Amanda. Hon klandrar sig själv, tänker att hon skapar problem för oss bara genom att finnas till, säger hennes mamma.