REPLIK
Kersti Kollberg har i sina återkommande lördagskrönikor gjort sig känd som en omdömesgill och sansad röst i debatten men i sin senaste krönika om Uppsalapaketet (UNT 2/7) spårar hon ur ordentligt.
”Dimmorna har nu skingrats” skriver hon. Vilka dimmor? Så vitt känt är ingenting klart än även om man gärna vill få oss att tro det.
”Beslutet har fattats över huvudet på medborgarna, menar somliga” fortsätter hon. Men detta är inte en åsikt utan ett faktum. Uppsalapaketet är ett avtal på hög politisk nivå mellan stat och kommun utan direkt medborgerlig insyn eller medverkan.
”Visst finns det fog för kritik men nu gäller det att gilla läget”, skriver Kollberg. Varför ska vi gilla läget om det finns fog för kritik?
Oklarheterna kring den planerade bron och spårvägen genom Årike Fyris är många. Hur blir det med dricksvattnet? Fågellivet? Linnés världsarv? Och vilka ska åka på bron? Jag – och flera andra med mig - har förgäves försökt få svar från Uppsalas ansvariga politiker. Och vad ska de med en spårväg till ute i Bergsbrunna? Ska de in till Uppsala så är det ju både snabbare och bekvämare att ta tåget!
När Rinkeby, Bergsjön och Rosengård började byggas på 1960-talet var det ingen som hade en tanke på att dessa stadsdelar i framtiden skulle bli särskilt utsatta områden präglade av kriminalitet och skjutningar. Tvärtom hade man samma goda ambitioner som man idag har med den planerade nya stadsdelen i Bergsbrunna. En inte oväsentlig skillnad är dock att den ska bli lika stor som de tre ovan nämnda problemområdena tillsammans! Syns inte skriften på väggen?
Att stat och kommun sluter en principöverenskommelse på övergripande nivå är inte märkligt i sig. Det är inte där problemet ligger. Det besvärande är att vi medborgare, vilka avtalet berör, inte görs delaktiga i den efterföljande planprocessen när de övergripande överenskommelserna ska konkretiseras och realiseras.
Det är ju, som sagt, vi som ska leva med de beslut som fattas.
Tomas Klang
SVAR
I ett stort antal krönikor på UNT:s ledarsida har jag kommenterat det så kallade Uppsalapaketet. En rad problem är förknippade med paketet vilket jag ofta framhållit. I min senaste krönika valde jag att peka på spårvagnens fördelar framför bussens och avstod därvid från att ännu en gång upprepa Uppsalapaketets problem.
Ett faktum är att Uppsalapaketet, efter samrådsförfarande, beslutats i Uppsala kommunfullmäktige, kommunens högsta beslutande organ med ledamöter, valda av röstberättigade medborgare vid det senaste kommunvalet.
Kersti Kollberg
Oberoende kolumnist vid UNT