Dimmorna har nu skingrats kring Uppsalapaketet, avtalet som Uppsala kommun och staten träffat om fyrspårig järnväg, nya stationer, nära 50 000 nya bostäder i Uppsala och Knivsta samt utbyggnaden av kollektivtrafiken med spårväg i Uppsala. Avtalet gäller självfallet och ska genomföras, även om det blir ytterligt snärjigt att lösa kollektivtrafiken som ska vara åtminstone påbörjad vid 2030.
Entusiasmen för hela Uppsalapaketet är måttlig hos Uppsalaborna. Beslutet har fattats över huvudet på medborgarna, menar somliga, och motståndet eldas under av den politiska oppositionen i kommunfullmäktige. Centern, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är emot spårväg men har ingen gemensam alternativ lösning med den höga kapacitet, som krävs enligt avtalet. Visst finns det fog för kritik av det enorma projektet men nu gäller det att gilla läget.
Den gigantiska utbyggnaden av Uppsalas södra stadsdelar förutsätter att rörligheten för dem som bor i de nya områdena är tillfredsställande. Det krävs trafiklösningar som gör att det går smidigt att ta sig till jobb, skola eller fritidsaktiviteter. Uppsala är för tättbebyggt och att utöka privatbilismen i Uppsala går inte. Alltså krävs kollektivtrafik som får den mest inbitne bilföraren att välja kollektivt.
Två trafiksystem brukar ställas mot varandra för Uppsalas del, spårväg mot BRT, Bus Rapid Transfer. BRT är ett buss-system som kan föras fram med flerledade bussar på egna banor. Det kan köras med en fordonslängd på maximalt 24 meter, medan ett spårvagnssätt kan bli upp emot 60 meter långt.
BRT har alltså långt till spårvagnens höga kapacitet och är visserligen billigare i investering men saknar också spårvagnens hållbarhet. Bussar brukar beräknas hålla i tolv–femton år, medan spårvagnen håller upp emot 30 år. I det långa loppet är det inte alls givet att BRT är mindre kostsamt än spårväg.
Mycket talar alltså för spårvagnen. Utöver den höga kapaciteten och den längre hållbarheten kan läggas att spårväg lockar investerare i till exempel handel. Spårvägen drar till sig fler bostäder och arbetsplatser. Och spårvagnen gör det mer lustfyllt att åka kollektivt, vilket måste ses som en framtida framgångsfaktor.
Att Uppsalaborna till viss del kanske känt sig överrumplade av den omfattande utbyggnaden är en sak. Finns det nu en chans att få en ökning av kollektivresandet genom att välja ett transportsätt som många städer i Uppsalas storlek på kontinenten redan valt, kan det bli en framgång. Uppsalaborna är värda hög kvalitet på sin kollektivtrafik.