En gång lockades jag att plocka apelsiner i delstaten South Australia. Ryktet sade att det bara var att raka ned de stora frukterna i korgar som sedan blev till guld i fickorna. Verkligheten var 12 timmars jobb i 43 graders hetta som gav cirka 100 kronor i fickan. Svarta redbackspindlar under träden, den australiska Svarta änkan med sitt nervgift, ökade inte trivseln. Det var inte synd om mig, en privilegierad backpacker som kunde dra vidare, men jag såg flera familjer få sina drömmar krossade.
Frukt och bär är temat i John Steinbecks klassiker Vredens druvor, där familjen Joad drar till Kalifornien under depressionen. Frukt och bär är politik och ojämlikhet. Om inte skördarna ska ruttna måste drömmarna säljas in, samtidigt som det finns tillräckligt med hål i lagstiftningen för att arbetarna ska kunna ta sig över gränsen.
Sverige är inte lika beroende av frukt- och bärskördar som Kalifornien. Men sensommarens guld i de vidsträckta skogarna, blåbär, lingon och hjortron, är lönsamt att ta upp, liksom försommarens alldeles nödvändiga jordgubbar. Det sätter sitt avtryck i politiken för arbetskraftsinvandringen. Det visar också på ojämlikheten i världen då svenska ungdomar på fälten ersatts av arbetare från östra Europa, som i sin tur gett plats åt arbetare från Sydostasien.
Krockarna mellan drömmar och verklighet är sig lika. Det går inte att lita på rykten, vad någon har sagt om jobbet. Allt mognar senare och glesare, jobbet är tyngre och fritiden gråare. UNT:s stora granskning av bärföretaget Ulvagubben (27/11 med flera) visar också på avsevärda krockar mellan arbetsgivaren och plockarna från Filippinerna. Vad var egentligen sagt om villkoren?
Ägarparets bild är att de är hårt kämpande företagare som byggt upp jordgubbsodlingen till att bli lönsam. De erbjuder schyssta villkor men sticker inte under stol med att det är ett hårt jobb att plocka jordgubbar. ”Det är inte alla som klarar det här”, säger Fredrik Hörenius.
Arbetarna som lämnat landet hävdar att de fått se andra kontrakt som inneburit fast lön på deltid, kontrakt som också UNT fått se. Arbetsgivaren menar att de skrivit på de kontrakt som gäller. Mellan raderna antyder han att det är orimligt att tro att man kan få 157 kronor i timmen utan krav på att plocka bär.
Det är ord mot ord, men man kan konstatera att bärplockningsföretag borde ha lite omsorg om sina arbetare. Om det i längden ska gå att sälja drömmar kan inte de flesta vända hemåt och berätta om en mardröm. Dessutom: Bortom Filippinerna finns det bara hav och med bekväma backpackers på fältet kommer bären att ruttna, så mycket är säkert.