Debatten om fattigdom i Sverige brukar fastna i begreppsförvirring. Antingen är var åttonde svensk fattig – exempelvis lever över 200 000 barn i barnfattigdom enligt Rädda Barnens rapporter. Den politiska vänstern tar till sig budskapet om barnen och detsamma gäller ”fattigpensionärerna”. Det man menar är den relativa fattigdomen, förhållandet till medianinkomsten och att klyftorna ökar.
Fattigdomsrapporter åtföljs av mediereportage där man får veta att x inte längre har råd med y och snart måste dra in på z. Oftast saknas dock tillräcklig information för läsaren/tittaren. Det verkar som om x trillat ur systemen och inte fått det stöd hen har rätt till, inte kunnat arbeta, utbilda sig eller ta praktikplatser. Men följdfrågorna ställs aldrig, kanske av hänsyn till den utsatte?
Svaret från den andra sidan i politiken brukar vara att hänvisa till ”absolut fattigdom”, hur stor andel av befolkningen som har råd med det nödvändigaste. Då är den svenska fattigdomen plötsligt mycket låg, någon enstaka procent, lägst i hela EU. Positionerna är intagna och diskussionen stannar av i väntan på nästa rapport.
Stadsmissionen har också med siffror i Fattigdomsrapporten 2022, om klyftor mellan och inom kommuner, mellan människor med olika bakgrund. Men författarna borrar också djupare, lyfter fram socialt utanförskap och onda cirklar. Hur kommer det sig att folk hamnar mellan stolarna och inte fångas upp, är frågan. ”Det yttersta målsättningen är att människor ska kunna ta makten över sina liv”, slår man fast.
UNT:s reportage (17/10) handlar också om vägen till att inte klara sitt uppehälle, om multipla diagnoser, psykisk ohälsa, social fobi och posttraumatiskt stressyndrom. Det sociala arvets betydelse visades redan i Stefan Jarls modstrilogi för snart 30 år sedan. De onda cirklarna är många och lindras av Stadsmissionens matkassar, inte minst den sociala fattigdomen.
När matpriserna stiger med tio procent, mer än så på vissa viktiga basvaror, minskar fallhöjden snabbt för utsatta grupper. Är frivilligorganisationerna på väg att ta över välfärdssamhällets roll, frågar sig Stadsmissionen.
Givetvis inte, måste svaret från politiken lyda. Orden om psykisk ohälsa och socialt utanförskap i ännu en regeringsförklaring, den här gången av Ulf Kristersson (M), ska omsättas i handling, i kortare köer till BUP och en skola som bryter mönster från tidigare generationer. Men gemenskapen när bullar sorteras i Matcentralen kommer man inte åt med budgetbeslut. Det finns inget relativt i utsatthetens mörkaste baksida. Den ensamheten är absolut och kan bara brytas av medmänniskor.