Sten Hellström och Adam Abdallah hämtar svinnmat från ett stort antal butiker runt om i Uppsala.
Sten Hellström rusar in i Stadsmissionens lokaler på Svartbäcksgatan iklädd en jacka i bjärta färger med hål på axlar och armar.
– Det är min arbetsjacka. Man kan få en del smuts på den när man lastar mat, säger han och stegar ut mot lastbilen där chauffören Adam Abdallah väntar.
Han fyller 71 år i dag och firar med sitt volontärarbete som han älskar. En dag i veckan är han med och samlar in matsvinn från de stora matkedjorna till Stadsmissionens Matkassar. Kassarna delas ut av Matcentralen och de som får kassen en gång i veckan är personer som har mindre än 9 290 kronor i månaden i inkomst och som betalar 250 kronor per halvår för abonnemanget.
Vi kör mot dagens första stopp som är Ica Maxi i Stenhagen. Sten Hellström och Adam Abdallah diskuterar vilken butik som brukar ge störst utdelning. Sten Hellström drar sig till minnes en gång när de kunde packa hela bilen full med godis från Candys i Sätra.
– För mig som jobbat som tandläkare i 43 år innan jag gick i pension var det en väldigt spännande känsla.
Adam Abdallah trivs med jobbet som chaufför på Matcentralen. Det är fritt, han får köra bil och får göra något som skapar mening.
Muhammad stannar in vid lastkajen på butikens baksida. Där väntar kartonger med äpplen, brunfläckiga bananer, sallad, paprikor, trasiga förpackningar med knäckebröd och pasta. De bär in allt i bilen och räknar till 12 lådor.
– Ganska bra, och vissa saker ser inte alls ut som svinn, säger Adam och tittar på de vackra röda äpplen som ingenstans ser ut att ha nått sitt bäst före datum.
De senaste månadernas höjda matpriser har slagit hårt mot de allra fattigaste. Detta har Matcentralen märkt av i form av många fler människor som ringer för att fråga om möjligheten att få en kriskasse med mat som butikerna inte längre kan sälja. De som kommer och hämtar ut kassar är mestadels människor som lever på försörjningsstöd. Hälften av dem är barnfamiljer.
Adam Abdallah och Sten Hellström på lastkajen utanför Ica Maxi Stenhagen.
Muhammad och Sten kastar sig in i lastbilen och kör vidare mot nästa stopp. Willys i Gottsunda, Foodora, Gateau på Vaksalagatan, Ica S:t Per, Lidl i Gränby. Listan över avhämtningsplatser i Sten Hellströms knä fyller en hel A4 sida och vart de än kommer hälsas de med glada tillrop från butikspersonalen. När Sten kommer ut från Gateau på Centralstationen med hela famnen full av bullar, bröd och en prinsesstårta blir butiken för en stund som en scen ur Carl Bertil Jonssons julafton. Det skimrar varmt runt givandet.
Bilen är nu klar med första turen för dagen och styr mot Matcentralen på Svartbäcksgatan. Där ska maten som nästan fyller hela lastbilen lastas av och börja sorteras av dagens personal.
På Gateau vid Centralstationen blir det storutdelning med både färdigbrädda smörgåsar, bröd, bullar och en prinsesstårta.
Lisa Widegren som är handledare på Matcentralen välkomnar gruppen som idag består av fyra volontärer, samtliga pensionerade sjuksköterskor, och fem ungdomar som arbetstränar några timmar i veckan. De kommer antingen från socialtjänsten eller kommunen och har av olika skäl hamnat utanför yrkesliv och studier. Sammanfattande för samtliga av dem är psykisk ohälsa.
– Vi har ett avtal med socialtjänsten enhet fyra, försörjningsstöd. Här får de en rutin, en tid att passa och för de här personerna är det ett jättesteg. Det är verkligen ungdomar som kämpar. Vad jag hoppas är att de får är en värdighet och att känna sig behövda, att deras jobb gör skillnad.
På Matcentralen sorteras maten, trasiga förpackningar lagas och i sista led packas de i kassar till de som har en prenumeration
Gruppen går ut till lådorna och börjar sortera chips i en låda, blöjor i en annan. Kött ska in i frysen och bröd in i plastpåsar.
– Vad är det här? frågar en kille med keps och grå luvtröja, när han håller upp en stor påse med kattmat.
Han heter Mohammad, är 20 år och kommer hit och arbetar tre timmar åt gången tre dagar i veckan. Hans väg hit började för tre år sedan.
– Min familj är från Iran och mina systrar stannade kvar och gick ut skolan när vi äldre bröder och mamma flyttade hit. Då var jag 13 år. När jag var 17 och min bror 18 åkte mamma tillbaka till Iran utan oss.
Mohammad tog det hårt. Det slutade med att en socialhandläggare på kommunen tog honom till psyket. Efter det har han bott på HVB-hem och familjehem om vartannat. Han blev för ett år sedan diagnostiserad med flera psykiatriska diagnoser.
20-åriga Mohammad sorterar och blippar varor som används i statistiken för all mat som kommer till Matcentralen.
– Det var skönt att få en diagnos, då kunde jag få medicin och nu är rösterna i huvudet borta och jag bor i ett träningsboende där jag har en egen lägenhet men det finns personal i närheten.
Nu kan han också börja snegla lite mot framtiden och han drömmer om att spela piano och gitarr och vara med i "Idol". Ett leende skymtar i det annars allvarliga ansiktet men det försvinner snabbt när han får en fråga om hur hans familj mår i Iran.
– Jag har inte kunnat ringa mamma på två veckor. Jag vill bara prata med min mamma.
I andra änden av lokalen står Therese och sorterar bullar och bröd, fyra i varje påse och de största limporna måste sågas itu för att gå ner i påsen. Hon är 25 år och har arbetstränat här under ett och ett halvt års tid.
25-åriga Therese sorterar bröd på Matcentralen några timmar i veckan. Det är en del i hennes arbete för att komma ur sjukdom och in i arbetslivet.
– Jag kan inte jobba på grund av psykisk ohälsa. Jag gör det här för att exponera mig för arbete.
Hon lider av social fobi, depression och panikattacker. Det började eskalera när hon var 15 år, så hon fick gå klart gymnasiet på distans.
– Det tog sju år att bli klar.
Hon går på försörjningsstöd och bor hemma hos sina föräldrar. De är fem systrar i familjen och hon sökte om stödet för att hon inte ville betunga sina föräldrar ekonomiskt. Under sina tio år av kamp för att försöka må bättre har hon umgåtts med självmordstankar men sedan hon fick mediciner är de tankarna borta och hon har hopp om att livet är möjligt.
– Jag har fått det bevisat av livet att alla dagar inte är likadana. Det är inte lika hemskt hela tiden. Saker har förändrats under de här tio åren.
Bröd och frukt och grönt utgör majoriteten av det Stadsmissionen får in under sina turer till butiker och bagerier.
Som timmarna går förvandlas lådorna med osorterad mat till ett system av varor som påminner om en mataffär och i den yttre delen av lokalen som är närmast gatan har matkassarna fyllts till brädden med en blandning av frukt och grönt, bröd och kött eller andra typer av proteiner. Kassarna är alltid olika beroende på vad som kommit in just den veckan. Vissa veckor finns det lyx i dem som schampo, bindor och godis.
När klockan närmar sig 14.00 har de flesta av arbetarna gått hem och det är nu prenumeranterna kommer till avlämningsdisken där Lisa Widegren sitter och lämnar ut kassarna och stämmer av med sin lista.
– En utan fläsk och en laktosfri, meddelar hon de två volontärer som är kvar och går på jakt efter påsar med rätt innehåll.
Påtagligt många vill ha påsar utan fläsk. En av dem är Quais. Han ska ha den lite större familjekassen som man betalar 400 kronor per termin för. Han och hans fru kommer från Afghanistan och läser båda på SFI. Kassen är ett viktigt komplement till hans inkomst som består av etableringsstöd på 308 kronor om dagen.
Quais prenumererar på familjekassen som kostar 400 kronor per halvår och som man kan hämta en gång i veckan.
– Maten har blivit dyrare så det här hjälper mig och mina barn. Det är ju bra också eftersom maten annars skulle ha kastats, säger Quais.
Flera som kommer och hämtar ut matkasse ber om hund- och kattmat. Två av dem är systrarna Emmy Alice Eriksson och Felicia Jenderbäck. Båda är sjukskrivna, går på försörjningsstöd och pengarna ska också räcka till chihuahuan Zombie, till katten och kaninen.
– Jag brände ut mig 2016 och tänkte att jag snabbt skulle tillbaka men det gick ju inte, säger storasyster Felicia Jenderbäck.
Lillasyster Emmy Alice Eriksson har aldrig kunnat jobba, alltid varit sjukskriven.
– Det är psykisk ohälsa, social fobi, PTSD och så har det blivit en ond cirkel av att må dåligt och inte klara saker.
Även om matkassen gör att de kan leva lite bättre kommer den med ett pris.
Systrarna Felicia Jenderbäck och Emmy Alice Eriksson är sjukskrivna, går på försörjningsstöd och pengarna ska också räcka till chihuahuan Zombie, till katten och kaninen.
– När man står vid busstationen med kassen får man en del gliringar av människor för att man tar emot välgörenhet. Djuren brukar människor ha synpunkter på också. De ska man inte ha när man är fattig, men vad de inte fattar är att djuren gör ju att man mår så mycket bättre och kommer ut och får kraft, säger Emmy Alice Eriksson.
Men även om det går att få djurmat på Matcentralen nästan gratis och chihuahuan Zombie har en bäbisbody på sig som kostade 30 kronor istället för en dyr hundklädsel, finns det en sak som inte försörjningsstöd och matkassar hjälper mot. Om djuren blir sjuka och behöver gå till veterinären, vad gör de då? Felicia Jenderbäck svarar med stolthet i rösten:
– Vi har en avlivningsbuffert på 1 500 kronor, om något av djuren skulle bli sjukt. Det är det sparande vi har lyckats skrapa ihop till.