Vilken politisk nörd har inte drömt om att gå snett bakom Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson och viska något om ”jag tycker vi gör si, sedan kallar vi till pressträff i morgon och säger så”. Den ”politiska strategen” som vet vad som fungerar, som analyserar blixtsnabbt och fattar rätt beslut och som vinner val är en stor förebild för många. Men hen finns väl, ärligt talat, mest i tv-serier som West Wing eller House of Cards.
Strateger är fiktion – riktigt bra fiktion. I verkligheten finns det bra och dåliga rådgivare kring den politiska och ekonomiska makten. Men strategin lyser ofta med sin frånvaro när det väl börjar att blåsa. Stockholmslandshövdingen Anna Kinberg Batra och den strängt upptagne Northvolt-vd:n Peter Carlsson hade verkligen behövt en klok viskande stämma, för att ta två aktuella exempel.
Är vi kanske alla strateger? Vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman hävdar det i en Aftonbladetkolumn (25/9) där hon hänvisade till sociala medier, att ”ingen talar öppet utan en strategi”. Hennes tes motsägs dock varje sekund på dessa forum – några dagar senare också av Ekis Ekman själv i hennes reaktion på Hizbollahledaren Hassan Nasrallahs död: ”Fuck! They got him … Reorganize! Don’t give up!”, skriver hon med adress terrorsekten.
Titeln strateg är ändå en nyckel i den växande offentliga administrationen i Sverige på 2000-talet. Jag skrev om strategerna i en längre serie på ledarsidan (bland annat16/10 2023) och stödde mig bland annat på Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselbergers forskning om administrationen. Det handlade om funktioner som HR, kommunikation och planering, hur de eleverat (höjt) sina arbetsuppgifter och skapat en ”mittokrati”, en organisationsform där ”mitten”, mellan ledningen och de som utför arbetet, tillåtits växa ohejdat.
Texterna handlade mest om HR och kommunikation. Dels har dessa yrkesgrupper blivit så mycket större, dels döljer de sina arbetsuppgifter bakom en vag engelsk terminologi som är tacksam att driva med. Men faktum är ju att personal- och informationsfunktioner alltid funnits och alltid kommer att finnas, kalla det vad man vill. Strateger däremot, är något av en nykomling i den offentliga sektorn.
”Tillsammans med cheferna ska strategerna ägna sig åt att peka ut riktningen”, skriver Alvehus och Weichselberger i sin bok Administration i offentlig sektor – om expansion, elevering och mittokrati (Studentlitteratur). Men strategerna håller ju inte på med strategi, visar forskningen, snarare ”repetitiva aktiviteter” som möten, personalärenden och ”inte minst hantering av relationen med administratörer”.
Relationen mellan administratörer är mycket tidskrävande och kostnadsdrivande. Författarna varnar för att skapa nya enheter i en organisation. Sådana enheter erbjuder en karriärväg för administratörer, som kommer att slå vakt om sin ställning med mer och mer mystiska och svårmätbara uppgifter. Inget vet vad de gör där i ”mitten” och resultat är att hela organisationen blir svår att styra.
Ska man välja ut en lösning på problemet utifrån boken så är det fokus på kärnverksamheten, att låta yrkesprofessionella bli chefer i högre utsträckning. ”Att vara chef är en profession i sig”, heter det hos SKR (Sverige kommuner och regioner) vilket oroar författarna mycket. Det blir som en statusmarkör att distansera sig så mycket som möjligt från skolan, vården eller socialtjänsten vilket är helt bakvänt.
Alvehus och Weichselbergers bok borde vara ett standardverk på varje kommun- eller regiondirektörs bord. En varning är dock på sin plats: Det finns strateger som kommer att göra vad de kan för att förhindra detta.