Mycket vill ha mer. Eller i alla fall lika mycket som förut, oavsett hur många som är intresserade. Så skulle man med lite illvilja kunna tolka ett antal kulturskapares kommentarer till minskat kommunalt stöd, vilket UNT skrev om tidigare i veckan (11/12).
Det handlar om fördelningen av verksamhetsbidrag till det fria kulturlivet, som ska klubbas av kulturnämnden på fredagens sammanträde. Eftersom kulturnämnden precis som övriga nämnder måste hålla igen på kostnaderna när ekonomin är skral, måste man spara. Och det innebär mindre pengar till de oberoende kulturutövarna.
Förslaget till beslut innebär dock ingen generell besparing, utan vissa arrangemang drabbas hårdare än andra. ”Orättvist”, ropar kulturutövarna. ”Äntligen”, svarar jag. Även i goda tider är det rimligt att se över vilka föreningar och projekt som mottar kommunalt stöd: Vad är syftet med vårt stöd, uppnår vi målet genom att fortsätta stödja X och Y, är rimliga frågor att ställa sig varje år.
Några av dem som nu får se sina anslag minska verkar dock inte se det på samma sätt: ”Jag är i chock, det här slår undan benen för oss. I dag kan jag inte ge besked om det överhuvudtaget blir någon gitarrfestival eller Music Garden”, säger till exempel Klaus Pontvik till UNT. Detta med anledning av att gitarrfestivalen får sitt verksamhetsbidrag halverat nästa år. Music in the Garden får inga pengar alls.
Men Pontvik och övriga utövare som får eller har fått verksamhetsbidrag från kulturnämnden har ingen gudagiven rätt till skattebetalarnas pengar. Särskilt inte i ekonomiskt svåra tider. Det är fullt rimligt av det måste sparas även inom kulturen. Precis som det också är högst förståeligt att bidraget hänger samman med möjligheten att attrahera publik.
Det står förstås vem som helst fritt att sätta upp föreställningar, att arrangera festivaler eller vilket annat kulturarrangemang som helst. Ta fasta på ordet ”fri” och låt kreativiteten flöda. Men om man samtidigt vill ha kommunalt stöd för sin verksamhet förändras förutsättningarna. Självklart ligger det i kommunens intresse att det kulturskapande man väljer att stödja också når ut till så många som möjligt.
Det är det kommunala uppdraget: att se till så att kulturen kommer så många av kommunens invånare till del som möjligt, inte att hålla enskilda kulturutövare under armarna år ut och år in.
Just detta verkar dock inte alltid nå fram. Därför är nämndens förslag en nyttig väckarklocka. De utövare som anser sig orättvist behandlade kan börja fila på en ny bidragsansökan. Och fundera över vad begreppet ”fri” egentligen innebär.